Market for Liberty!

Hej frihetsvänner!

 Äntligen har klassikern Market for Liberty kommit som ljudbok - kan nedladdas gratis här:

 http://freekeene.com/free-audiobook/

 

Texter av Ayn Rand

Två av Ayn Rands texter finns nu gratis att hämta på internet!

Om rättigheter:

http://www.aynrand.org/site/PageServer?pagename=arc_ayn_rand_man_rights

Om staten:

http://www.aynrand.org/site/PageServer?pagename=arc_ayn_rand_the_nature_of_government

OBS! Själv håller jag inte med Rand om hennes syn på staten, men alla som läser min blogg gör bäst i att ta del av alla argument för och emot - sanningen är det viktiga och att lita på någon annans ord istället för att ta reda på saker och ting själv är fel. Missa inte chansen att ta del av dessa intressanta texter!

Men hur FAN ska det funka?!

För ett par dagar sedan kommenterade en av bloggens läsare att:

Om staten avskaffade sig själv och vi därmed fick anarki skulle det förmodligen ganska snart [min kursivering] uppstå en stat.

Det här är en typisk invändning anarkokapitalismen, som bygger på tron att de skyddsbolag, som ska förse sina kunder med säkerhet och andra närliggande tjänster, kommer att kriga oupphörligt med varandra, vilket kommer att resultera i att en eller några av dessa bolag utmanövrerar alla andra, något som resulterar i återgång till ett statsstyrt samhälle.

Precis som jag nämnt i ett tidigare inlägg (Den irrationella tron på staten), så är sannolikheten att PDA:s (Private Defense Agencies) skulle kriga synnerligen liten, samtidigt som det måste medges att det alltid finns en teoretisk möjlighet att PDA: s (precis som en privatperson) kan bli kriminell och begå brott.

Hinder nr. 1 - Finansiering

Till skillnad från staten finansieras PDA: s genom frivillig betalning, istället för genom tvång (skatt). Detta innebär att en PDA måste förlita sig på sina konsumenters villighet att hyra dess tjänster, medan en stat inte har några sådana problem, då en medborgare inte har något val vad gäller skatt. Men vad innebär detta i praktiken? Jo, det innebär att om en PDA beslutar sig för att företa sig en väpnad konflikt med diverse konkurrenter, så måste kunderna frivilligt betala för detta. Men varför skulle de inte göra det då? Först av allt så skulle försvar av ens egendom och likande tjänster kosta bra mycket mindre för en konsument än att försöka utmanövrera en hel marknad (som säkerligen skulle vara global, eller väldigt stor), så kostnaden för en konsument skulle öka en hel del, vilket skulle leda till att kunderna skulle välja att söka sig till andra företag, som inte väljer att kriga utan endast producerar säkerhetstjänster. Krig är ju ett extremt påkostat företag, och då företag finns som kan erbjuda skyddstjänster så skulle en krigsförklaring leda till att den krigiska PDA: n skulle förlora kunder väldigt fort och därigenom dö ut i rasande takt.

Hinder nr. 2 - Ekonomisk isolation

Ett anarkokapitalistiskt samhälle är i mångt och mycket ett kontraktuellt samhälle (en konsekvens av att vara en ren marknadsekonomi). Tänk på hur vårt dagliga liv fungerar - vi ingår i massvis med avtal (alltifrån att låna pengar för att köpa ett hus, till att bli medlemmar på ett gym). Det samhälliga livet i ett anarkokapitalistiskt samhälle skulle till stor del påverkas av ens möjlighet att ingå avtal av allehanda slag. På en fri marknad skulle företag som utför credit ratings inneha en viktig roll. Dessa företag skulle utföra kreditvärderingar på företag, enskilda etc. och ens möjlighet att ingå avtal och leva ett fungerande liv på en fri marknad skulle vara beroende av ens kreditvärde. En person som inte följer sina avtal, som väljer att kränka andras äganderätt (stjäla, råna, förskingra etc.) skulle drabbas av en kraftigt förvärrad kreditvärdering, som kraftigt skulle hämma dennes möjligheter att göra något, som en vanlig person måste kunna göra för att fungera i en marknadsekonomi. Detta skulle även vara fallet med företag, och deras anställda och ägare. Tänk er en PDA som bestämmer sig för att förklara krig mot sina konkurrenter. Denne skulle drabbas av ökad rating, eftersom den skulle vara en ökad risk för alla som ska (eller har) ingå avtal med den. Företaget skulle vara en fara att investera i, skulle få svårt om inte omöjligt att låna pengar, skulle få problem med alla sorters företag (elbolag, vattenleverantörer etc.). Företag som redan ingått i avtal med företaget skulle säkerligen i sina avtal inta villkor som säger att de inte kommer fortsätta leverera sin tjänst om PDA: n skulle välja att börja kriga mot konkurrenter och andra personer. Att sådana avtal skulle finnas är med stor sannolikhet garanterat då 1) deras kunder säkert skulle vara kunder hos andra PDA: s också, så att fortsätta stödja en krigisk grupp skulle leda till förlust av fler kunder, så det är uppenbart att ett företag skulle vilja ha en möjlighet att frångå ett sådant avtal för att skydda sig mot bortfall i klientelen, 2) samtidigt som de säkert skulle vara rädda för att ställa sig på sidan av en agressör, i o m retaliationsmöjligheter från andra PDA: s, samt 3) att de skulle vilja undgå att vara part i avtal som kanske inte kommer hållas; man vet ju inte om ett skyddsbolag som drar i krig kommer “överleva”, så en klausul som säger att part kan frångå avtal om det föreligger risk att det inte kommer hållas är ju alltid en möjlighet.

 

De ekonomisk konsekvenserna för företag som väljer att stödja, eller fortsätta ingå avtal med en krigisk PDA skulle vara påtagliga. Så här ser vi hur både PDA: n och dess associerade skulle drabbas otroligt negativt av att välja våldets väg. De (skyddsbolagen) skulle isoleras ekonomiskt och de, deras anställda, ägare, investerare, kunder, avtalsparter etc. skulle alla drabbas av detta på ett negativt sätt, vilket i slutändan skulle innebära att resten av samhället krossade dem med hjälp av inbyggda mekanismer. För det är viktigt att komma ihåg att PDA: s utgörs av personer som skulle leva som vanliga människor, som vilka andra som helst.

Detta är två stora hinder mot att PDA: s skulle kriga, och ha möjlighet att ta över samhället, och bilda en stat. Det finns fler anledningar som jag kommer att gå igenom vid ett senare tillfälle. Men redan här ser vi att det är högst osannolikt, om inte nästintill omöjligt,  att krig skulle bryta ut och staten återuppstå.

Är ungdomen individualistisk?

Carl Svanberg, objektivistisk debattör och förstaklassig bloggare har nyligen släppt en rapport åt tankesmedjan Timbro. Rapporten heter “Är ungdomen individualistisk?”, och erbjuder en underhållande och intressant läsning.

 http://www.timbro.se/bokhandel/pdf/9175665764.pdf

FRA-lagens kritiker är hycklare!

FRA-lagens kritiker är hycklare!

Det är sällan man ser så mycket hyckleri som då etatister ( = folk som tror på statens legitimitet, att den är moralisk och att statsministrar är coola typer…) kritiserar statlig makt, och expansion av densamma.

Så är fallet idag, då mängder av ideologiskt skiftande grupper (kommunister, socialdemokrater, centrister etc.)  kritiserar den genomröstade s.k. FRA-lagen. Dessa hycklare verkar tycka att det är helt acceptabelt att staten (se kriminell organisation) stjäl en stor del av vår egendom under benämningen skatt, förslavar oss med regleringar och förbjudandet av offerlösa “brott” etc, men finner det helt oacceptabelt att staten tittar på deras mail till deras mormor i Gnesta.

Att se etatisterna förfasas över det slaveri de själva skapar och konstant understödjer är både underhållande och obehagligt. Den nivån av förnekelse som krävs för att dölja detta slaveri är som att se höns utan huvuden, men det hemska är att dessa huvudlösa höns springer omkull oss som vill leva i frihet.

Den irrationella tron på staten.

De som inte är bekanta med anarkokapitalismen tenderar att dra flera felaktiga slutsatser, bl.a. vad gäller produktionen av säkerhet.

 

Misstaget som bl.a. objektivister och en del klassiska liberaler gör är att se PDA: s (Private Defense Agencies) som stater inom samma geografiska område. Det är viktigt att förstå att dessa, eller andra alternativ som kan uppkomma på marknaden, inte är stater. Det är istället frågan om privata säkerhetsfirmor, skiljedomstolar och likande, vilket är något annat.

 

Skulle staten avskaffas skulle de funktioner som denne tidigare tillhandhållit uppkomma naturligt, till följd av efterfrågan på skydd av liv, frihet och egendom. Konsumenterna skulle anlita PDA: s för att få skydd, inte för att bedriva krig. Ingen rationell individ skulle någonsin anlita ett skyddsbolag för att bedriva krig. Krig är dyrt och en normalt funtad människa skulle hellre lägga pengar på något som inte kostar dem en förmögenhet.

 

Det är många som tror att PDA: s (eller likande teoretiserade modeller såsom DRO: s) skulle kriga mot varandra. Det är såklart att en PDA kan bli så att säga kriminell, precis som individer kan bli det – det går inte att förneka, men det finns en fundamental skillnad mellan stater och PDA: s, nämligen den med finansiering. Stater finansieras genom tvång (skatt), medan dessa bolag skulle vara tvungna att förlita sig på frivilliga betalningar. Skulle en PDA börja kriga mot en konkurrent skulle det kosta otroliga summor pengar, som måste frivilligt betalas av konsumenterna. Hela aktionen skulle bli otroligt kostsam för PDA: n som samtidigt som de krigar måste fortsätta att tillhanda så pass bra skydd som kunderna vill ha. Tänk på den ekonomiska risk som en PDA gör om den skulle börja kriga. Den skulle vara beroende av att kunderna fortsätter betala, trots ökade kostnader (och billigare alternativ där ute!), och att kunderna dessutom accepterar aktionen som sådan. För vem skulle vilja bli beskyddade av ett företag som väljer att kriga mot andra? Kunderna för den PDA: n skulle fly från dem fort, då billigare alternativ finns, samtidigt som ingen skulle vilja vara kund hos ett företag som gör sig ovän med andra skyddsbolag och deras kunder. Kunder hos en våldsbenägen aktör skulle försättas i fara bara av att associera med denne. Alla bolag som håller på med säkerhet, samt andra företag och grupper i samhället skulle isolera kunderna och deras PDA, för att snabbt oskadliggöra hotet. PDA: ns försäkringsbolag skulle, om de inte säger upp kontraktet, höja dess premie, banker skulle neka dem lån, pga. risken eller i alla fall begära högre räntor. Diverse försäkringsbolag skulle, för att skydda sina klienter göra allt de kan för att krossa den brottsliga PDA: n. Alla företag som väljer att ändå associera med PDA: n skulle råka ut för samma behandling, och samtidigt är det viktigt att förstå att ingen skulle vilja riskera att bli helt utfryst ur samhället, så de som skulle välja att kriga eller stödja krigiska grupper skulle också lida ekonomisk katastrof.

 

Det finns alltid en teoretisk möjlighet att en brottslig PDA överkommer alla dessa hinder och lyckas ta över tillräckligt med banker, livsmedelsföretag och andra verksamheter för att endast fullskaligt krig skulle kunna störta den, men det som vi måste ha i åtanke är att dessa brottslingar måste starta från grunden. De har inte likt en stat ett våldsmaskineri som direkt kan brukas, allt måste sättas på plats för att kunna erövra samhället.

 

En ganska bisarr idé från minarkisterna (och andra statsdyrkare) är att det vid juridiska dispyter i ett anarkokapitalistiskt samhälle omedelbart skulle tas till vapen. Men frågan är även här hur sannolikt det är. De privata domstolarna som hamnar i ett dödläge måste lösa det på något sätt, våld är ett alternativ, men också det mest kostsamma för alla parter. Det är en orealistisk lösning, som endast barbarer skulle testa sig på, och definitivt inte chefer för bolag. Det mest naturliga skulle vara att en tredje domstol kontrakteras för att lösa problemet.

Värt att beakta är att skyddsbolag och domstolar i ett anarkokapitalistiskt samhälle inte är isolerade entiteter, utan delar i ett komplext system (marknaden) där kontakt mellan olika aktörer skulle vara standard, och ett ekonomiskt måste för att överleva konkurrens och för att garantera kostnadseffektivitet. Det finns alltså all anledning att tro att många skyddsbolag i förväg skulle teckna avtal med varandra om vem de skall anlita ifall någon av deras kunder skulle hamna i gräl.

 

Hur kommer det sig att objektivister och klassiska liberaler, de som mest av allt är insatta i att människan är en rationell varelse, har fått för sig att folk i ett anarkokapitalistiskt samhälle skulle vara villiga att välja de mest irrationella av alla lösningar, och att det mest kostsamma av alla sätt att lösa konflikter (våld) skulle väljas framför fredliga medel?

 

Jag frågar mig också hur anhängare till ovanstående filosofier/ideologier som är framstående kritiker av planekonomi väljer att stödja planekonomi i fallet av säkerhet. För hur ska deras stater lösa problemet med ekonomiska beräkningar? Som jag nämnt tidigare:

 

 

”Hur vet staten vilken typ av säkerhet som skall produceras? Hur mycket säkerhet som skall produceras? Hur många poliser det behövs, och var dessa skall stationeras? Hur producerar man en tjänst effektivt och i rätt mängd under planekonomiska/centralplanerande förhållanden, med avsaknad av både utbud och efterfrågan, vinst/förlust-kalkyler och ett fullständigt prissystem?

 

Hur vet staten att den uppnått sina mål med att förse invånarna med säkerhet? Dess ”kunder” har ju ingen möjlighet att visa sitt missnöje mot dem genom att byta leverantör, och därför saknas driften att förbättra sin tjänst. Om staten har för uppgift att skydda sina invånare, vad händer då om den misslyckas med att förse dem med säkerhet? Kan man stämma staten för avtalsbrott, då säkerheten brister och tjänsten inte utförs som den borde? Knappast.”

Objektivisternas stat skulle enligt dem själva inte ta upp någon skatt, men likväl skulle problem uppstå. Det skulle vara ett framtvingat monopol, vilket leder till sämre kvalité, högre priser etc. i förhållande till en fri marknad. Samtidigt så är objektivisterna ”förespråkare” av NAP (Non-Aggression Principle) och skulle deras icke-beskattande stat hindra privata alternativ från att förse individen med säkerhet, så skulle de bryta mot sin egen etik. Så objektivister – ni måste välja mellan NAP eller staten – lycka till!

 

Staten lider även av andra aspekter som minskar incitament, såsom att den inte behöver betala kompensation för att den misslyckas att göra det som den har för uppgift att göra, vilket är att skydda individens rättigheter. I den privata sektorn däremot måste företag betala ut ersättning för att de misslyckats med det som avtalats.

 

Att tro att vi behöver en stat är irrationellt. De klassiska liberalernas och objektivisternas syn på rättigheter står i konflikt med deras syn på staten, och deras insikt i ekonomi talar även för att de borde förstå att anarkokapitalism är mycket mer effektivt samtidigt och erbjuder större stabilitet och bättre skydd av rättigheter.

Jämlikhet: Ett absurt mål

Den fria marknaden kritiseras från och till för att den misslyckas att nå målet med jämlikhet (se equality och egalitarianism). Det bör dock beaktas av jag, i egenskap av kapitalist, inte bryr mig om jämlikhet och varken ser den fria marknaden som ett medel att nå jämlikhet, eller aspirerar efter att nå drömmen (MARDRÖMMEN) om jämlikhet. Min åsikt är den att jämlikhet och frihet är oförenliga och i slutändan är dödsfiender. En frihetsvän kan inte vara en förespråkare av jämlikhet, precis som en jämlikhetshetsare inte kan förespråka frihet.

 

Att lagstifta om jämlikhet på sådana sätt som ingriper i den ekonomiska friheten (ekonomisk och social frihet är dock oskiljaktiga) kommer obehindrat ledda till att förvränga marknadsekonomins mekanismer, minska initiativtagande, förhindra näringsidkare från att tillgodose konsumenternas behov, minska chanserna att ackumulera större mängder av kapital m.m. och i slutändan kommer det att gå ut över levnadsstandarden i ett land. Det är endast ett fritt samhälle, ett kapitalistiskt samhälle, som tillåter alla att förbättra sitt liv med sin egen produktivitet och rationalitet som verktyg. Det är däremot ett etatistiskt samhälle som sätter upp hinder, reglerar och beskattar, och på så sätt bidrar till att skapa ett cementsamhälle med befästa grupper, där ingen eller endast ett fåtal kan förbättra sin egen situation. Värt att beakta är att även om det är uppenbart att lagstiftning om jämlikhet är destruktivt för levnadsstandarden och för friheten, så är det många som väljer att offra lite av levnadsstandarden och friheten för att uppnå mer jämlikhet. Jag misstänker dock att gemene man är ovetande om att deras strävan efter jämlikhet får några som helst ekonomiska effekter.

 

Det som är slående i jämlikhetsdebatten är att det sällan, om inte någonsin, är frågan om jämlikhet kontra icke-jämlikhet, utan snarare jämlikhet kontra mer/mindre jämlikhet. Sällan beaktas människans natur i denna debatt. Människor är individer, med ett eget medvetande, egna känslor, åsikter, egenskaper, drömmar och mål. I korthet är varje individ unik. Därför uppstår frågan hur dessa skulle kunna bli jämlika. Ska man förstöra det som gör en människa unik för att göra oss alla jämlika. För på inget annat sätt kan vi undvika det hindret som kallas människans natur för att uppnå jämlikhet. Därför måste en egalitarist (se jämlikhetshetsare) visa hur han ska undgå människans natur i sin jakt på jämlikhet. Människans olikheter kommer ju ofrånkomligt leda till olika reslutat för olika människor.

 

När det gäller jämlikhet av inkomst (equality of income), har Murray N. Rothbard visat att detta mål är fullständigt omöjligt. Till att börja med konkluderar han att jämlikhet av inkomst nödvändigtvis måste innebära jämlikhet vad gäller verklig inkomst, istället för rent pengamässig sådan. Annars skulle det ju inte finnas någon verklig jämlikhet att tala om. Som exempel, för att illustrera att verklig inkomst aldrig kan bli jämlik, framför Rothbard följande:

 

”For how can a New Yorker’s enjoyment of the Manhattan skyline be equalized with an Indian? How can a New Yorker swim in the Ganges as well as an Indian?”

För eftersom människor naturligtvis är lokaliserade på olika platser måste deras verkliga inkomst skifta. De kan inte avnjuta samma saker lika väl till följd av sin lokalisering och sina personliga olikheter, och därigenom blir detta jämlikhetsmål omöjligt att uppnå, och det är därför irrationellt att försöka uppnå det.

 

Då detta mål inte gillas eller ses som uppnåeligt är det många som istället önskar att inför jämlikhet vad gäller möjligheter (equality of opportunity), men detta, precis som föregående, är ett ouppnåeligt och därför irrationellt mål. För hur kan en New York-bos möjlighet att segla runt Manhattan likställas med en indiers? Återigen sätts människors lokalisering upp som hinder för denna möjlighet, samtidigt som människors naturliga olikhet inte gör att folk kan åtnjuta och uppleva samma saker. En blind man kan ju t.ex. inte ha samma möjlighet som en seende att titta på Stolthet och Fördom på TV, även om den blinde är den lyckosamma i det här fallet. De som strävar efter lika möjligheter ser livet som ett lopp, där alla börjar, eller snarare bör börja, på samma punkt. Men nu är det ju så att livet inte är ett lopp från samma punkt, utan en strävan för varje individ att uppfylla sina mål och drömmar, med de medel som står honom till buds. Det simpla faktum att folk föds på olika platser sätter ju stopp för att alla ska födas med lika möjligheter. Rothbard visar även på att de som strävar efter att alla ska ha lika möjligheter måste förespråka avskaffandet av familjen och övertagandet av barnuppfostran av staten. Men även här kommer problemet med lika möjligheter att uppstå, då olika barn kommer bli uppfostrade av olika statligt anställde, med olika personligheter och egenskaper (och inte att förglömma så skulle lika möjligheter vara ouppnåeligt även alla togs om hand av samma person, eller exakt likadana, samt att de behandlas på identiska sätt, eftersom människor per automatik är olika; barnen skulle pga. sin egen unikhet bli olika ändå).

 

Så här ser vi inte bara att jämlikhetssträvan är skadligt för välfärden och friheten, utan också helt omöjligt.

Människors lika värde och jämställdhet

 

Jag får ofta höra folk säga att ”människor är lika mycket värda”. Det är tron på att människor har ett likt värde som ligger till grund för vår tids hets kring jämställdhet. Eftersom många har fått för sig att människor har ett lika värde, så köper dem hela jämställdhetsidén. I och med att folk anses vara lika mycket värda, så förtjänar alla att ha det lika bra, att ha lika mycket etc. Föga förvånansvärt kostar jakten på jämställdhet oss otroligt mycket. En tydlig effekt av denna strävan är omfördelningen av rikedom i samhället, dvs. att man tar från dem som har mer och ger till dem som har mindre. Denna orättvisa grundar sig i en felaktig antagelse om ”värden”, och vad värden innebär.

I sammanhanget är det viktigt att komma ihåg den mest grundläggande förutsättningen för att värden ska existera är en värderare (någon som värderar något). Utan en värderare kan det inte finnas några värden, eftersom det skulle vara samma sak som att påstå att något har ett värde i sig självt, vilket givetvis är nonsens. Ett träd i skogen, som ingen känner till, eller tagit i anspråk har ju inget värde för någon. Det är först när någon blir medveten om trädet och ser dess potential som den får ett värde.

Precis som vi människor värderar olika saker olika mycket, eller samma sak olika mycket, värderar vi också människor olika. För att verifiera detta behöver man bara fråga sig själv: ”Värderar jag alla människor lika mycket?” Givetvis värderar många sig själva mer än andra, sin mamma mer än sin granne, sin bästa vän mer än en främling. Det är ju i det närmaste självklart att människor har olika värde. Värden är inte oberoende av värderare, det krävs alltid ett värderande subjekt för att något ska kunna tillskrivas värde. Därför är idén om ”alla människors lika värde” en myt, och en farlig sådan. Därigenom är grunden för den moderna jämställdhetsidén nonsens på styltor.

Dagens jämställdhetshets har gjort det acceptabelt att göra det sämre för en person för att göra det bättre för en annan. Hela idén bakom jämställdhet är felaktig, och dess tillämpning i praktiken kan inte heller bli annat än fel.

Att folk har olika värde innebär inte att man har rätt att kränka deras rättigheter, eftersom rättigheter är något helt annat än värden. Bara för att vi värderar folk olika mycket (t.ex. vår mamma mer än vår granne), så betyder inte det på något sätt att den man värderar mindre har färre rättigheter, eller förtjänar mindre respekt.

                                 

Uppslutning kring ofrihet

 I dagarna publicerades en debattartikel i Göteborgs Posten skriven av Niklas Wykman, Muf, Jytte Guteland, SSU och Magnus Andersson från Cuf, i vilken dem ger stöd åt dem strejkande sjuksköterskorna. Föga förvånansvärt är denna märkliga trios lösning på problemen inte en lösning alls.

“Utbildning måste löna sig i ett modernt samhälle. Kvinnodomineradeyrken med akademisk examen som handlar om liv och hälsa värdesätts inte på samma sätt som manligt dominerade yrken som programmerare och datatekniker med motsvarande utbildningslängd. Vi kan inte längre acceptera att kvinnodominerade yrken styrs av gamla normer.”

Lönesättningen av sjuksköterskor har inget med män och kvinnor att göra. Parallellen görs med s.k. mansdominerade yrken, såsom programmerare och datatekniker. Det sägs att “gamla normer” styr lönesättningen av sjuksköterskor. Dessa normer är underförstått den populariserade, om än felaktiga synen, att kvinnor är förtryckta eller sedda som “mindre värda”. Den egentliga orsaken är att sjuksköterskor, till skillnad från datatekniker arbetar i en bransch som styrs enligt planekonomiska principer, med endast en arbetsgivare. Det säger ju sig självt att detta är orsaken. De påstår i slutet av debattartikeln:

“För att försäkra sig om en bra löneutveckling borde sjuksköterskorna få tillgång till fler vårdgivare”

 

Därför är det ytterst onödigt, och mycket märkligt, att göra frågan till en könsrelaterad sådan, eftersom det är irrelevant att det har att göra med kvinnor. Den borde i alla fall vara irrelevant för en påstådd individualist och libertarian som Wykman – att socialister som Guteland ser klass och könskonflikter i alla hörn var ju inget nytt. För en sann frihetsvän är kön inte viktigt, speciellt inte i en fråga där den är helt irrelevant, som denna. Att sjuksköterskor råkar vara kvinnor är endast en följd av att kvinnor valt att jobba som det, inte en mystisk “norm” som tvingat dem.

  

Missförstå mig inte, flera vårdgivare är bra – under förutsättningen att det är på en fri marknad, utan statlig inblandning eller regleringar. Det är dock uppenbart att ingen av dem tre förespråkar eller avser det i artikeln. De vill snarare ändra om lite i den vidriga röra som är svensk sjukvård. Den fina rubriceringen “fler arbetsgivare” är tvetydigt och kan innebära i princip vad som helst, så Wykman & Co kan knappast påstå att SSU gått med på något extraordinärt. Fler arbetsgivare kan ju innebära vad som helst, och det är defintivit inte synonymt med att skapa en fri marknad.

Det orättvisa i det hela är att sjuksköterskorna (och andra inom vården!) är fast i en bransch som rakt igenom styrs av staten, vilket hindrar dem från att sälja sitt kunnande fritt. Det är systemet som sådant som måste bort. Det är i sitt fundament omoraliskt, eftersom det bl.a. begränsar sjuksköterskornas frihet. Att göra som debattörerna vill kommer inte ändra systemets moraliska karaktär. Så länge staten styr är ingen fri. Deras önskan att se fler vårdgivare säger inget extraordinärt. De flesta är villiga att acceptera det, speciellt eftersom fler arbetsgivare per automatik inte betyder mindre statlig kontroll, eller mer frihet.

Senare i debattartikeln berättar de tre tenorerna om dem kommande utmaningarna för välfärden, eller snarare välfärdsstaten. Som svar på dessa problem vill dem att:

“… samhällets olika institutioner nu se(r) till att bland annat genom kunskapsutveckling säkerställa en god kvalitet.”

De vill alltså (ja, även Wykman som är “libertarian”!) att staten ska fortsätta vara en garant för kvalité etc. trots att statlig inblandning på marknaden endast leder till negativa konsekvenser – och aldrig kan skapa något värt att kalla kvalité eller förbättring. Därigenom är det dem föreslår ingen lösning alls, utan upprepandet av samma misstag, byggt på samma illusion. Illusionen att staten kan lösa problem. Även om jag inte förväntar mig att en socialist som Guteland ska förstå sig på något sådant, så borde i alla fall Wykman göra det. Att ta en ståndpunkt då man vet bättre är skamligt. Det är som en doktor som vet vad rätt medicin är, men väljer att rekommendera en annan som kommer att fortsätta innebära sjukdom för patienten.

Frågan är om vi i framtiden kommer få se liknande uppslutningar kring ofrihet bland ungdomsförbunden…

 

Våldsmonopol vs. Kvalité

“The monopoly of government is no better than any other. One does not govern well and, especially not cheaply, when one has no competition to fear, when the ruled are deprived of the right of freely choosing their rulers. Grant a grocer the exclusive right to supply a neighborhood, prevent the inhabitants of this neighborhood from buying any goods from other grocers in the vicinity, or even from supplying their own groceries, and you will see what detestable rubbish the privileged grocer will end up selling and at what prices! You will see how he will grow rich at the expense of the unfortunate consumers, what royal pomp he will display for the greater glory of the neighborhood. Well! What is true for the lowliest services is no less true for the loftiest. The monopoly of government is worth no more than that of a grocer’s shop. The production of security inevitably becomes costly and bad when it is organized as a monopoly. It is in the monopoly of security that lies the principal cause of wars which have laid waste to humanity” - Gustave de Molinari

Vi hör ofta som argument mot vänstern (från “högern”) att monopol är dåligt, skapar sämre kvalité, högre priser etc. Vad är det som gör att våldsmonopolet är så annorlunda? Gäller ekonomiska regler för en viss sorts tjänster/varor men inte för andra?

Hur vet staten vilken typ av säkerhet som skall produceras? Hur mycket säkerhet som skall produceras? Hur många poliser det behövs, och var dessa skall stationeras? Hur producerar man en tjänst effektivt och i rätt mängd under planekonomiska/centralplanerande förhållanden, med avsaknad av både utbud och efterfrågan, vinst/förlust-kalkyler och ett fullständigt prissystem?

Hur vet staten att den uppnått sina mål med att förse invånarna med säkerhet? Dess ”kunder” har ju ingen möjlighet att visa sitt missnöje mot dem genom att byta leverantör, och därför saknas driften att förbättra sin tjänst. Om staten har för uppgift att skydda sina invånare, vad händer då om den misslyckas med att förse dem med säkerhet? Kan man stämma staten för avtalsbrott, då säkerheten brister och tjänsten inte utförs som den borde? Knappast.