Mr. Hellströms kommentarer

Människan till sin natur måste tänka och producera för att kunna överleva; det är verklighetens krav. Mänskligheten skulle inte kunna överleva om inte någon form av produktiv insatts skedde. Vi måste använda vårt förnuft för att förstå världen runt om kring oss, och sedan agera utifrån den kunskapen. Eller som Murray N. Rothbard ypperligt uttryckte det i sin uppsats Anatomy of the State:

 

“Man is born naked into the world, and needing to use his mind to learn how to take the resources given him by nature, and to transform them (for example, by investment in “capital”) into shapes and forms and places where the resources can be used for the satisfaction of his wants and the advancement of his standard of living. The only way by which man can do this is by the use of his mind and energy to transform resources (”production”) and to exchange these products for products created by others. Man has found that, through the process of voluntary, mutual exchange, the productivity and hence, the living standards of all participants in exchange may increase enormously. The only “natural” course for man to survive and to attain wealth, therefore, is by using his mind and energy to engage in the production-and-exchange process. He does this, first, by finding natural resources, and then by transforming them (by “mixing his labor” with them, as Locke puts it), to make them his individual property, and then by exchanging this property for the similarly obtained property of others. The social path dictated by the requirements of man’s nature, therefore, is the path of “property rights” and the “free market” of gift or exchange of such rights.”

 

Utan friheten att tänka, producera, äga och handla blir människan vingklippt, eftersom dessa är medlen som människans natur kräver för mänsklig överlevnad, blomstring och utveckling.

 

Den tyska sociologen Franz Oppenheimer ansåg att det fanns två sätt att förvärva rikedom/välstånd. Det nämnda sättet kallades av Oppenheimer för de “ekonomiska medlen”. De ekonomiska medlen är, vilket borde vara klart nu, produktion och frivilligt utbyte (handel). Mot detta ställer Oppenheimer de ekonomiska medlens motpol – de “politiska medlen”. De politiska medlen kräver inte någon produktivitet från de som nyttjar dem, utan bygger istället på att lägga beslag på det som andra producerat, eller förvärvat, genom våld, hot eller bedrägeri. Om detta säger Rothbard följande:

 

“It should be clear that the peaceful use of reason and energy in production is the “natural” path for man: the means for his survival and prosperity on this earth. It should be equally clear that the coercive, exploitative means is contrary to natural law; it is parasitic, for instead of adding to production, it subtracts from it. The “political means” siphons production off to a parasitic and destructive individual or group; and this siphoning not only subtracts from the number producing, but also lowers the producer’s incentive to produce beyond his own subsistence. In the long run, the robber destroys his own subsistence by dwindling or eliminating the source of his own supply. But not only that; even in the short-run, the predator is acting contrary to his own true nature as a man.”

 

Vad man då kan säga om de ”politiska medlen” är att de inte är annat än plundrande och parasiterande på det som andra skapat genom att bruka de ”ekonomiska medlen”. De politiska medlen tillför ingenting; de är inte skapande, utan förgörande; de är i sin essens motsatsen till allt vad utveckling och civilisation heter.

 

Historien är full av exempel på då vissa individer och grupper nyttjat de ”politiska medlen” för att förvärva rikedom/välstånd på andras bekostnad. Inte sällan har detta förtryck företagits av den sociala organisation som vi kallar för ”staten”. Staten är, för att citera Oppenheimer:

  

”the organisation of the political means”

 

Staten är allstå en organisation som existerar genom att systematiskt och institutionaliserat nyttja de politiska medlen inom ett givet territorium. Detta tar sig vanligen form att ett välutvecklat system av s.k. beskattning, dvs. expropriation av andras egendom. Till skillnad från ”vanlig brottslighet” som i alla fall brukar vara relativt slumpmässig och oorganiserad, eller i alla fall småskalig, så är staten ett helt ramverk av kontinuerlig brottlig (dvs. rättighetskränkande) aktivitet. Staten är med andra ord en organisation av systematisk rättighetskränkning.

 

Stater har aldrig uppkommit genom ett ”socialt kontrakt”, utan genom erövring, förtryck och utnyttjande. Statens existens som sådan hade inte varit möjlig om inte någon innan dess tillkomst hade nyttjat de ekonomiska medlen för att skapa något av värde. De politiska medlen, som staten är beroende av för sin existens, måste följa (inte föregå) produktion. Därav vet vi att staten genom sin existens inte tillför någonting, eftersom den till sin natur lever på andras produktiva förehavanden, som naturligen måste föregå dess egen existens. Eller som Oppenheimer själv uttryckte det:

 

“The State is an organization of the political means. No State, therefore, can come into being until the economic means has created a definite number of objects for the satisfaction of needs, which objects may be taken away or appropriated by warlike robbery.”

 

Det är med konceptet ”staten” som ett annat koncept blir aktuellt – ”klass”. Genom statens själva existens, som ”en organisation av de politiska medlen”, uppstår en delning av samhället. På ena sidan har vi de som tillhör den grupp som lever på att nyttja de ekonomiska medlen, och på andra sidan har vi alla de som lever på att nyttja de politiska medlen, eller som i alla fall lever på att dessa nyttjas. Eller som Sheldon Richman skriver i sin artikel Libertarian Class Analysis: 

 

“The government’s coercive taxing power necessarily creates two classes: those who create and those who consume the wealth expropriated and transferred by that power.”

 

Staten är därför den bakomliggande orsaken till existens av ”klasser”. Med andra ord förutsätter konceptet ”klass” konceptet ”staten”. Den ena av klasserna kan, utifrån det senaste citatet, kallas för den ”produktiva klassen” eller den ”producerande klassen”, och den utgörs av alla som förvärvar rikedom genom de ”ekonomiska medlen”, medan den andra klassen kan kallas den ”politiska klassen”, eller eventuellt den ”plundrande” eller ”parasitiska”.

 

I det här sammanhanget ska den ”politiska klassen” åsyfta alla de som genom staten lever på den ”produktiva klassens” bekostnad, och dessa individer/grupper existera både inom och utom det som utgör statens officiella gräns. En medlem av den politiska klassen behöver därför inte vara politiker, utan innefattar alla som formellt ingår i staten, samt de som via/med hjälp av staten skaffar sig förmåner på den produktiva klassens bekostnad.

Det råder i dagsläget en omfattande bostadsbrist i Sverige. Det verkar i det närmaste vara omöjligt att få en bostad, såvida man inte under en obehagligt lång tid står i kö, eller är villig att betala kopiösa överpriser på den svarta marknaden.

 

Men vad är då orsaken till denna omfattande bostadsbrist?

 

Jo, orsaken till bostadsbristen är hyresregleringar. Hyresregleringar är inskränkningar i avtalsfriheten på bostadsmarknaden som innebär att hyran inte får sättas till vilket belopp som helst. I praktiken innebär hyresreglering ett tak på vilken hyra som är tillåten att avtala om.

 

Det mest grundläggande som måste förstås är att det kostar pengar att bygga nya bostäder. För att bostadsbolag ens ska få för sig att börja bygga nytt så måste de kunna få betalt för byggnadskostnaderna som uppstår vid bygget, annars kommer inga bostäder att byggas. Sen måste de också kunna gå med vinst.

 

Genom hyresregleringar hindras bostadsbolag att sätta den hyra dem vill, vilket gör att det inte lönar sig för bostadsbolagen att bygga nya bostäder. Antingen blir vinsten ytterst låg, eller så blir nybyggandet en ren förlustaffär. Hyresregleringarna hindrar följeliggen bostadsbolag från att bygga nytt, eftersom de inte kan göra en lönsam affär på det hela.

 

Istället så väljer bostadsbolag att bygga bostadsrätter och lyxbostäder. Detta är helt förståeligt, eftersom det pga. hyresregleringar är det enda sätten för dessa bolag att tjäna pengar.

 

För att illustrera hyresregleringars effekt på bostadsmarknaden kan vi titta på ett annat fall då prisregleringar införts.

 

I Sovjetunionen infördes prisregleringar på mjölk. Mjölk fick inte kosta mer än ett visst belopp. Detta gjorde att mjölkbönder inte kunde tjäna några pengar på att producera mjölk. Mjölkbönderna producerade ju mjölk för att kunna bevara och förbättra sina liv – de sysslade med mjölkproduktion för att få pengar så att dem kunde köpa saker för att göra sina liv enklare och bättre – precis som alla förnuftiga människor skulle göra. Pristaket på mjölk gjorde att de inte längre kunde fortsätta att livnära sig på mjölk och därför slutade de producera mjölk, och började syssla med annat istället.

 

Detta exempel tydliggör även effekten av hyresregleringar. Genom hyresregleringar får man ofrånkomligen bostadsbrist.

Vill man att bostadsbristen ska upphöra måste man avskaffa hyresregleringarna och helt avreglera bostadsmarknaden – det är en helt fri marknad som behövs – inget annat. Utan en fri marknad kommer man aldrig komma tillrätta med bostadsbristen.

Den socialdemokratiska offensiven mot frihet är i full gång! 

Idag gjorde Mona Sahlin ett uttalande i DN i vilket hon propagerade för införandet av en ny förmögenhetsskatt och höjning av inkomstskatterna. Denna stöld av privat egendom ska enligt Sahlin hjälpa Sverige ur krisen. Om detta förslag någon gång skulle bli verklighet så skulle det inte bara innebära en kränkning av våra individuella rättigheter, det skulle också hjälpa till att fördjupa den redan allvarliga finanskrisen, som våra härskare varit så snälla att försätta oss i.

En annan anti-kapitalist har idag spytt sin galla över friheten. Per Schlingmann (M) gjorde idag i Svd gällande att denna kris skapades av girighet och klandrar bristen på ansvarstagande inom näringslivet.

Dessa uttalanden visar att politikerna i Sverige, den socialdemokratiska hegemonin, gör gemensam sak mot friheten genom att kladra kapitalismen och genom att propagera för statliga lösningar (på statligt skapade problem!).

Även om det inte är något nytt, så påminner det oss liberaler om att vi inte kan sitta på våra ändor och hoppas att någon av de etatistiska/socialdemokratiska riksdagspartierna ska göra något för friheten; de har gång på gång i ord och handling bevisat att de ar emot frihet.

För ett antal dagar sedan skrev Alexander Chamberland, tidigare språkrör för Grön Ungdom, i Aftonbladet att han lämnat Miljöpartiet (Mp) till förmån för Feministiskt Initiativ (Fi). Anledning säger han, förutom den rent ideologiska, är att Mp blivit en del av “… det politiska etablissemanget som det bildades som en kritik mot.” och han betonar särskilt vikten av utomparlamentariskt arbete. Han säger:

“Kanske är riksdagen trots allt inte det främsta forumet för förändring? Jag är åtminstone övertygad om att jag gör mer skillnad genom att tända en persons engagemang än genom att värva tio röster till ett parti.”

Även om han både är feminist och environmentalist, så har faktiskt Chamberland en poäng med detta. Att väcka människors engagemang och få folk att tänka efter är det som kan förändra världen – inte att få några personer att rösta på ett visst parti. Förändring genom parlamentariskt arbete i Sverige torde vara nästintill helt fruktlöst, inte minst eftersom mycket beslutas på EU-nivå, utan även om vi beaktar det rådande politiska läget i Sverige. Sverige är, som gjorts gällande vid tidigare tillfälle, i praktiken en enpartistat i vilken det råder total socialdemokratisk hegemoni.

Vill man uppnå verklig förändring, engagera människor och försöka ändra samhällets syn på ett fundamentalt plan så är det utomparlamentariskt arbete man måste fokusera på – inte blanda sig i etatisternas maktspel. Partipolitik bygger på kompromisser, oheliga allianser och skapar illusionen av att frihet uppnås genom att ta makten över statens tvångsmaskineri.

Parlamentariskt arbete är därför något som vi liberaler inte bör fokusera på. Korrekt förstådd och konsekvent tillämpad så är liberalismen en radikal och revolutionär ideologi, och om man vill att liberalismens mål ska nås så är det viktigt att få fram budskapet på ett klart, tydligt och oförvanskat sätt – inte försöka vinna val.

Ludwig von Mises Insitute har släppt en samling texter som ingående förklarar den pågående finanskrisen.

 

The Bailout Reader: http://mises.org/story/3128

Hans-Hermann Hoppe, författare av bl.a. Democracy: The God That Failed, har i en artikel yttrat sina förhoppningar om en radikalisering av liberalismen. Denna radikalisering ska enligt Hoppe utgöras av en korrigering av liberalismens felsteg, såsom accepterandet av stater och demokrati.

 

Jag kan inte göra annat än att hålla med. Stater och demokrati är uppenbart stridiga mot liberalismens ideal om ett fritt samhälle byggt på individens rättigheter. Genom att stödja statens existens, samt demokrati gör liberalismen sig till ytterliggare en ideologi som förespåkar förtyck, istället för att vara den ideologi som konsekvent tar avstånd från sådant.

 

Liberalismen, som den i många fall yttrar sig idag, har ingen framtid – inte som frihetsidé. Liberaler måste inse att ingen stat kan legitimeras, och att staten är förgöraren av den frihet som de påstår sig försvara. Då liberalen förespråkar staten och demokrati upphör liberalen att vara en förespåkare av frihet, och därmed vänder sig denne mot allt vad liberalism borde vara - en radikal och revolutionerande kraft för mänsklighetens frigörelse från förtryck.

 

Liberaler måste vända sig bort från etatismen, dvs. tron att vi behöver en stat, och istället omfamna det som Hoppe i artikeln kallar för “Private law society” eller “Private property anarchism”. Detta skulle vara ett omfamnade av verklig, konsekvent, liberalism. De liberaler idag som anser att individen har oförtrytliga rättigheter, rättigheter som föregår staten, kommer inte ha något verkligt problem med detta, medan de socialdemokrater som inflitrerat liberalismen snabbt skulle distansiera sig från denna radikaliserade rörelse. Denna radikalisering skulle med andra ord ha en renande effekt inom liberala kretsar, och de som tidigare utmålat sig för att vara liberaler, men i själva verket inte är annat än socialdemokrater, skulle fasas ut. Denna liberalism - den verkliga liberalismen – skulle stå som ett inspirerande alternativ till dagens socialdemokratiska hegemoni.

Föreställ dig att jag och mitt “gäng” var de enda som hade laglig rätt att producera bilar – bara vi, inga andra. Frågan är då vilket resultat detta monopol hade haft.

 

Om jag och “de mina” är de enda som har rätt att producera och sälja bilar är det troligt att du och övriga konsumenter inte kommer få tillgång till bilar särskilt billigt. Jag kan ju ändra priserna så mycket jag vill, så länge som konsumenterna inte finner andra lösningar än bilar som ett mer ekonomiskt val. Det finns ju ingen konkurrens, så risken att ni skulle gå till någon annan för att få bilar behöver ju inte jag oroa mig för. Konsumenterna bör inte vänta sig att bilarna kommer vara särskilt bra. För så länge bilarna är måttligt funktionella, så kommer ni föredra bilen, framför att gå. Vad vi mer kan säga är att kvalitén på bilarna inte lär vara särskilt bra, samtidigt som priserna kommer vara påfrestande höga.

 

Det ovan sagda kan appliceras även på ett annat monopol – statens våldsmonopol. Men det finns dock en märkbar skillnad. Till skillnad från ett lagligt framtvingat bilmonopol, så har staten inte bara rätten att vara de enda som sysslar med vissa saker, utan har också “rätten” att tvinga en att betala för den. De har alltså inte bara den exkluisiva rätten att tillhandahålla, utan också rätten att tvinga en att köpa från dem.

 

I alla andra fall hade vi insett att ett sådant monopol skulle vara ytterst ineffektivt, och det finns ingen anledning att se på staten annorlunda. Likaså hade vi kunnat inse den påtagliga frihetsinskränkning som ett sådant påtvingat monopol skulle utgöra. Staten drabbas av samma problem som andra planekonomiskt strukturerade verksamheter, eller som jag gjort gällande i ett tidigare inlägg:

 

“Varje monopol är ekonomiskt sett skadligt för konsumenterna, och leder till lägre kvalité, högre kostnader etc. Det finns ingen anledning att se statens våldsmonopol som ett undantag. Samma ekonomiska lagar som gäller för livsmedel, bostäder och bilar är tillämpliga på säkerhetstjänster och dispytlösande. 

Staten kan inte veta vilken typ av säkerhet som skall produceras, eller hur mycket säkerhet som skall produceras. Staten kan inte heller veta hur många poliser det behövs, eller var dessa skall stationeras. Så är fallet eftersom monopoliserade säkerhetstjänster produceras under planekonomiska/centralplanerande förhållanden, med avsaknad av både utbud och efterfrågan, vinst/förlust-kalkyler och ett fullständigt prissystem.

Staten kan dessutom inte veta om den uppnått sina mål med att förse invånarna med säkerhet. Dess “kunder” har ju ingen möjlighet att visa sitt missnöje genom att byta leverantör, och därför saknas möjligheten att veta om kunderna är nöjda eller inte. Likaså saknas någon som helst driften att förbättra sin tjänst, eftersom det är direkt omöjligt för kunderna att vända sig till någon annan.

Statens våldsmonopol är likt alla andra monopol; det är ekonomiskt osunt och kommer aldrig kunna mäta sig med den fria marknaden.”

Politiska kommentatorer, “intellektuella” och journalister påpekar i tid och otid att de politiska åtgärder som företas av den nuvarande regeringen är ett uppbrott från den svenska välfärdsmodellen, dvs. att det utgör en nedmontering av välfärdsstaten. Detta är antingen en lögn eller infantil naivitet från den som fäller yttrandet. De politiska åtgärder som företas av regeringen är långtifrån en nedmontering av välfärdsstaten. Regeringens politiska åtgärder, regeringspartiernas partiprogram och även ledande politikers retorik är på det stora hela inget annat än socialdemokrati. Precis som oppositionspartierna är Allianspartierna för ett progressivt skattesystem, omfördelning av rikedom, bidrag, en kraftigt reglerad marknad (blandekonomi), statliga miljöåtgärder etcetera. I spåren av finanskrisen förespråkar regeringspartierna dessutom, likt den så kallade oppositionen, statliga åtgärder för att lösa de problem som från början skapades av just av stater.

 

Partierna skiljer sig åt vad gäller procentsatser och vilka statliga program och projekt som ska premieras, men inte vad gäller grundläggande principer. Det finns inget parti i Riksdagen idag som inte är socialdemokratiskt i ideologiskt avseende; det borde partiernas faktiska åsikter och retorik göra klart.

 

Men vad innebär detta?

 

Jo, det innebär att Sverige i praktiken är en enpartistat, i vilken det råder total socialdemokratisk hegemoni. Moderaterna utgör socialdemokratins högerflygel och vänsterpartiet dess vänsterflygel. Skillnaderna är blygsamma och knappt värda att notera. De är eniga på de flesta fronter, och inget riksdagsparti ställer sig emot de andra på ett grundläggande plan. Statens roll ska vara framträdande, skatterna höga och marknaden starkt reglerad. Inget parti är öppet för att på allvar montera ner den destruktiva ”välfärds”staten.

 

Vi kan därför inte hoppas på att något av de etablerade partierna, eller partier utanför riksdagen som har samma grundsyn (Sverigedemokraterna, Piratpartiet m.fl.), kommer att genomföra genomgripande eller omvälvande förändringar. Vad vi kan förvänta oss är mer av detsamma; fler statliga lösningar på problem som staten skapat, fortsatt höga skatter, fler regleringar, större stat etc. Oavsett om det är Alliansen eller den nuvarande (så kallade) oppositionen som har makten så kommer vi fortfarande stå och trampa i samma socialdemokratiska dynghög.

 

Men hur ska vi liberaler förhålla oss till detta?

 

Svenska liberaler verkar ha för vana att se sig som “naturliga” allierade med den svenska högern, dvs. med Allianspartierna och med därikring anknutna organisationer och debattörer. Det brukar motiveras med att detta “block” är det minst onda i dagsläget, och att det därför är bäst att ställa sig på denna sida (eller så beror det på att personen i fråga är så pass förvirrad att den inte kan se skillnad på liberalism och socialdemokrati, och därför ser den svenska högern som ett liberalt alternativ).

 

Det är en dödfödd strategi. Den svenska “högern” är, som ovan sagt, endast en del av det etablissemang som är den svenska socialdemokratin. De ställer sig bakom allt vad välfärdsstat och blandekonomi heter, och därför är de inget reellt alternativ till “vänstern”, utan ytterliggare en grupp etatister. De står för samma tänk och samma lösningar som resten av det politiska etablissemanget, nämligen att staten kan, bör och ska lösa sociala problem. De är en del av den socialdemokratiska hegemonin, som idag dominerar svensk politik. Hur kan någon på allvar tro att “högern” är en samarbetspartner i kampen för frihet?

 

De verkliga liberalerna är radikala, frihetliga och anti-etatistisk, och är som Martin Masse på Le Québécois Libre säger*:

 

“… the only ones who demand and work for radical change, a drastic reduction of the size and role of the state, they are the only ones who value individual freedom above all else.”

 

Att samarbeta med “högern” är ett gravt misstag. De står för allt det som vi liberaler är emot, och som vi kämpar för att få bort. Genom att samarbeta med “högern” riskerar vi att förlora fokus på vad den politiska kampen verkligen handlar om. Liberalismens politiska mål är inte om att vinna över “vänstern”, utan om att avskaffa/radikalt minska staten – en stat som den svenska “högern” är lika mycket för som “vänstern”.

 

Vi måste därför distansera från det politiska etablissemanget, och våga stå på egna fötter som ett verkligt alternativ till dagens etatistiska samhälle – endast då kan vi hoppas få genomslagskraft med idéer. Vi måste inse att liberalismen är en radikal och revolutionär ideologi, och att det är den enda ideologi som står för frihet. Vad kan vi då ha att vinna på att samarbeta med dem som vill något som vi inte vill ha? Svaret är kort och enkelt – inget alls!

 

* Han [Martin Masse] använder termen “libertarian”, men det åsyftar i sammanhanget samma sak.

Det är vanligt förekommande att folk på TV och i tidningar klagar över att vissa har det bättre än andra.  Att en chef inom ett företag tjänar dubbelt så mycket som en fabriksarbetare ses av många som orättvist. Likaså ses det som orättvist att vissa människor har en betydligt högre levnadsstandard än andra. Utifrån det ovansagda är det därför inte konstigt att väldigt många i dagens Sverige är positivt inställda till omfördelning av rikedom.

 

Omfördelning är tagandet från personen som producerat, köpt eller bytt till sig något (ägaren) och därefter givandet till någon annan (en icke-ägare/icke-producent).

 

Förespråkandet av omfördelning bygger på den i dagsläget dominerande moralsynen – altruismen.

 

Altruismen grunläggande princip är, för att citera Ayn Rand:

 

“… that man has no right to exist for his own sake, that service to others is the only justification of his existence, and that self-sacrifice is his highest moral duty, virtue and value.”

 

Individens existensberättigande är alltså, enligt altruisterna, att man lever för andra människor, för deras behov, nycker och önskningar. Vad detta innebär är att individen inte anses ha rätten att vara förmånstagaren för sina handlingar, utan att andra människor ska vara det istället.

 

Eftersom människan, enligt altruismen, existerar för andra, så kan rikas pengar tas i anspråk för att fattiga ska få det bättre. De som är framgångsrika kan därigenom, enligt denna moralsyn, offras för att tillfredställa  mindre framgångsrikas behov. Altruismen degraderar därför människan till en ofrivillig tjänare.

 

Det är dock inte orättvist att en person tjänar mer än någon annan, eller att några har det bättre än vissa andra. En rik är inte rik på en fattigs bekostnad, och inte heller blir en fattig fattigare av att någon annan blir rikare. Den rikes framgång är inte den fattiges fordran. Välstånd växer inte på träd, utan måste produceras. Det är den som producerar något som har det moraliska anspråket – inte en “behövande”. En individs framgång är ett resultat av dennes tänkande, driftighet och produktivtet, och beslagtagandet och omfördelningen av frukterna av individens arbete är inget annat än stöld.