Uppslutning kring ofrihet maj 23, 2008
Posted by Mr. Hellström in Sjukvård, Staten, Sverige.4 comments
I dagarna publicerades en debattartikel i Göteborgs Posten skriven av Niklas Wykman, MUF, Jytte Guteland, SSU och Magnus Andersson från CUF, i vilken de ger stöd åt dem strejkande sjuksköterskorna. Föga förvånansvärt är denna trios lösning på problemen inte en lösning alls.
”Utbildning måste löna sig i ett modernt samhälle. Kvinnodomineradeyrken med akademisk examen som handlar om liv och hälsa värdesätts inte på samma sätt som manligt dominerade yrken som programmerare och datatekniker med motsvarande utbildningslängd. Vi kan inte längre acceptera att kvinnodominerade yrken styrs av gamla normer.”
”För att försäkra sig om en bra löneutveckling borde sjuksköterskorna få tillgång till fler vårdgivare”
Flera vårdgivare är bra – under förutsättningen att det är på en fri marknad, utan statlig inblandning eller regleringar. Det är dock uppenbart att ingen av de tre förespråkar eller avser det i artikeln. De vill snarare ändra om lite i den vidriga röra som är svensk sjukvård. Den fina rubriceringen ”fler arbetsgivare” är tvetydigt och kan innebära i princip vad som helst, så MUF och CUF kan knappast påstå att SSU gått med på något extraordinärt, samtidigt som SSU inte uppoffrat något med att gå med på det. Fler arbetsgivare är defintivit inte synonymt med att skapa en fri marknad.
Det är systemet som sådant måste bort. Att göra som debattörerna vill kommer inte att medföra någon reell förändring. Deras önskan att se fler vårdgivare säger inget extraordinärt. De flesta är villiga att acceptera det, speciellt eftersom fler arbetsgivare per automatik inte betyder mindre statlig kontroll, eller mer frihet.
Senare i debattartikeln framgår det tydligt att ingen av dem föreslår någon faktiskt förändring, utan istället vill de att:
”… samhällets olika institutioner nu se(r) till att bland annat genom kunskapsutveckling säkerställa en god kvalitet.”
Våldsmonopol vs. Kvalité maj 2, 2008
Posted by Mr. Hellström in Staten.add a comment
Föreställ dig att jag och mitt ”gäng” var de enda som hade laglig rätt att producera bilar – bara vi, inga andra. Frågan är då vilket resultat detta monopol hade haft. Om jag och ”de mina” är de enda som har rätt att producera och sälja bilar är det troligt att du och övriga konsumenter inte kommer få tillgång till bilar särskilt billigt. Jag skulle ju kunna ändra priserna så mycket jag vill, så länge som konsumenterna inte finner andra lösningar än bilar som ett mer ekonomiskt val. Det finns ju ingen konkurrens, så risken att ni skulle gå till någon annan för att få bilar behöver ju inte jag oroa mig för. Konsumenterna bör inte vänta sig att bilarna kommer vara särskilt bra. För så länge bilarna är måttligt funktionella, så kommer ni föredra bilen framför att gå.
Det ovan sagda kan appliceras även på ett annat monopol – statens våldsmonopol. Det finns dock en märkbar skillnad. Staten påstår sig nämligen inte bara ha rätten att vara de enda som sysslar med vissa saker, utan säger sig också ha ”rätten” att tvinga ”konsumenterna” att betala – vare sig de vill eller inte.
Varje monopol är ekonomiskt sett skadligt för konsumenterna, och leder till lägre kvalité, högre kostnader etc. Det finns ingen anledning att se statens våldsmonopol som ett undantag. Samma ekonomiska lagar som gäller för livsmedel, bostäder och bilar är tillämpliga på säkerhetstjänster och dispytlösande. Staten kan inte veta vilken typ av säkerhet som skall produceras, eller hur mycket säkerhet som skall produceras. Staten kan inte heller veta hur många poliser det behövs, eller var dessa skall stationeras. Så är fallet eftersom monopoliserade säkerhetstjänster produceras under planekonomiska/centralplanerande förhållanden, med avsaknad av både utbud och efterfrågan, vinst/förlust-kalkyler och ett fullständigt prissystem.
Staten kan dessutom inte veta om den uppnått sina mål med att förse invånarna med säkerhet. Dess ”kunder” har ju ingen möjlighet att visa sitt missnöje genom att byta leverantör, och därför saknas möjligheten att veta om kunderna är nöjda eller inte. Likaså saknas någon som helst driften att förbättra sin tjänst, eftersom det är direkt omöjligt för kunderna att vända sig till någon annan.
Statens våldsmonopol är likt alla andra monopol; det är ekonomiskt osunt och kommer aldrig kunna mäta sig med den fria marknaden. Eller som den belgiska liberalen Gustave de Molinari uttryckte det:
”The monopoly of government is no better than any other. One does not govern well and, especially not cheaply, when one has no competition to fear, when the ruled are deprived of the right of freely choosing their rulers. Grant a grocer the exclusive right to supply a neighborhood, prevent the inhabitants of this neighborhood from buying any goods from other grocers in the vicinity, or even from supplying their own groceries, and you will see what detestable rubbish the privileged grocer will end up selling and at what prices! You will see how he will grow rich at the expense of the unfortunate consumers, what royal pomp he will display for the greater glory of the neighborhood. Well! What is true for the lowliest services is no less true for the loftiest. The monopoly of government is worth no more than that of a grocer’s shop. The production of security inevitably becomes costly and bad when it is organized as a monopoly.”
