Mr. Hellströms kommentarer

I ett tidigare inlägg fastslog jag:

 

”… liberalismen, för att vara konsekvent med sina egna grundsatser (individens oförtrytliga rättigheter), måste förkasta synen av staten och istället omfamna ett statslöst samhälle byggt på individens rättigheter.”

 

De flesta som inte är bekanta med hur ett statslöst samhälle skulle fungera tenderar ofta att dra flera felaktiga slutsatser, bl.a. vad gäller produktionen av säkerhet och hur dispyter skulle kunna lösas.

 

I ett statslöst samhälle skulle produktionen av säkerhet, dispytlösning etc. tillhandahållas av privata bolag, och skulle i praktiken ses som vilken annan tjänat som helst. Ett misstag som minarkister tenderar att gör är att se dessa företag, som oftast kallas PDA:s (Private Defense Agencies), som stater inom samma geografiska område. Det är dock viktigt att förstå att dessa, eller andra alternativ som kan uppkomma på marknaden, inte är stater. Det är istället frågan om privata säkerhetsfirmor, skiljedomstolar och likande, vilket är något helt annat.

 

Skulle staten avskaffas skulle de funktioner som denne tidigare tillhandhållit uppkomma naturligt, till följd av efterfrågan på skydd av liv, frihet och egendom. Konsumenterna skulle anlita PDA: s för att få skydd, inte för att bedriva krig. Ingen rationell individ skulle någonsin anlita ett skyddsbolag för att bedriva krig. Krig är dyrt och en normalt funtad människa skulle hellre lägga pengar på något som inte kostar dem en förmögenhet, eller innebär så pass ökade risker som ett krig nu gör.

 

Det är en vanligt återkommande invändning mot ett statslöst samhälle att olika privata bolag skulle strida mot varandra, och på så sätt ge upphov till samhällelig kollaps. Denna invändning kan bäst summeras med ett citat från (den i övrigt) brillianta filosofen Ayn Rands uppsats The Nature of Government:

 

”… suppose Mr. Smith, a customer of Government A, suspects that his next-door neighbor, Mr. Jones, a customer of Government B, has robbed him; a squad of Police A proceeds to Mr. Jones’ house and is met at the door by a squad of Police B, who declare that they do not accept the validity of Mr. Smith’s complaint and do not recognize the authority of Government A. What happens then? You take it from there.”

 

Värt att påpeka utifrån ovanstående citat är först och främst att Rand felaktigt väljer att rubricera PDA:s som ”konkurrerande stater”, men som jag redan påpekat så är det frågan om privata säkerhetsfirmor, skiljedomstolar och likande, vilket är något helt annat.

 

Till att börja med kan vi konstatera att det finns en möjligt att en PDA kan bli kriminell, precis som individer kan bli det – det går inte att förneka, men det vi måste titta på är huruvida det faktiskt är troligt. Beakta även att det samma gäller för stater, som också utgörs av individer. Rand gör gällande, som så många andra minarkister, att det vid dispyt emellan olika PDA:s skulle uppstå väpnade dispyter.

 

Beväpnade konflikter är dock farliga och kostsamma sätt att lösa dispyter på, och det är extremt osannlikt att PDA:s inte skulle förhandla fram olika andra sätt att lösa dispyter på just för att undvika ”stand-offs” som Rand och andra minarkister fruktar. Moderna företag tenderar att ha avtal med varandra som rör lösandet av eventuella konflikter emellan dem, och skiljenämnder (arbitration agencies) är något vanligt förekommande på den globala marknaden, och det finns ingen anledning att anta att PDA:s skulle vara annorlunda än andra företag. Det finns alltså all anledning att tro att många skyddsbolag i förväg skulle teckna avtal med varandra om vad de skulle göra ifall någon av deras kunder skulle hamna i gräl.

 

Att syssla med säkerhet och likande är kostsamt och det är just därför som PDA:s tjänar på att samarbeta med varandra genom att utbyta information, företa gemensamma aktioner etc. PDA:s är inte isolerade entiteter, utan delar av ett komplext system (marknaden) där kontakt mellan olika aktörer skulle vara standard, och ett ekonomiskt måste för att överleva konkurrens och för att garantera kostnadseffektivitet. Så vi kan konstatera att krig och våld är det sista som PDA:s skulle vilja syssla med.

 

I allmänhet vill människor undvika våldsamma konflikter samtidigt som de önskar att maximera sin säkerhet. För att göra detta skulle en rationell person välja att kontraktera en PDA som kan lösa konflikter billigt, kvickt och med så liten risk att orsaka våldsamma sammandrabbningar som möjligt. På samma sätt som folk skulle undvika en mobiltelefonoperatör som inte ger bra täckning så skulle dem undvika en PDA som inte på ett bra sätt kan lösa dispyter. Givetvis är en PDA som inte har förhandlat fram sätt att lösa konflikter med andra PDA:s (såsom skiljenämnds-klausul) en synnerligen dålig PDA, och skulle betraktas på samma sätt som en mobiltelefonoperatör som inte kan ge någon bra täckning. 

Det finns också en fundamental skillnad mellan stater och PDA: s, nämligen den med finansiering. Stater finansieras genom tvång (skatt), medan PDA:s skulle vara tvungna att förlita sig på frivilliga betalningar. Skulle en PDA börja kriga mot en konkurrent skulle det kosta otroliga summor pengar, som frivilligt måste betalas av konsumenterna. Hela aktionen skulle bli otroligt kostsam för PDA: n som samtidigt som de krigar måste fortsätta att tillhanda så pass bra skydd som kunderna vill ha. Tänk på den ekonomiska risk som en PDA gör om den skulle börja kriga. Den skulle vara beroende av att kunderna fortsätter betala, trots ökade kostnader (och billigare alternativ där ute!), och att kunderna dessutom accepterar aktionen som sådan. För vem skulle vilja bli beskyddade av ett företag som väljer att kriga mot andra? Kunderna för den PDA: n skulle fly från dem fort, då billigare alternativ finns, samtidigt som ingen skulle vilja vara kund hos ett företag som gör sig ovän med andra skyddsbolag och deras kunder (kunder som likväl kan vara ens bekanta, grannar, eller släktingar).

 

Kunder hos en våldsbenägen aktör skulle försättas i fara bara av att associera med denne. Alla bolag som håller på med säkerhet, samt andra företag och grupper i samhället skulle isolera kunderna och deras PDA, för att snabbt oskadliggöra hotet. PDA: ns försäkringsbolag skulle, om de inte säger upp kontraktet, höja dess premie, banker skulle neka dem lån, pga. risken eller i alla fall begära högre räntor. Diverse försäkringsbolag skulle, för att skydda sina klienter göra allt de kan för att krossa den brottsliga PDA: n. Alla företag som väljer att ändå associera med PDA: n skulle råka ut för samma behandling, och samtidigt är det viktigt att förstå att ingen skulle vilja riskera att bli helt utfryst ur samhället, så de som skulle välja att kriga eller stödja krigiska grupper skulle också lida ekonomisk katastrof.

 

Det finns, som sagt, alltid en teoretisk möjlighet att en brottslig PDA överkommer alla dessa hinder och lyckas ta över tillräckligt med banker, livsmedelsföretag och andra verksamheter för att endast fullskaligt krig skulle kunna störta den, men det som vi måste ha i åtanke är att dessa brottslingar måste starta från grunden. De har inte likt en stat ett våldsmaskineri som direkt kan brukas, allt måste sättas på plats för att kunna erövra samhället.