Mr. Hellströms kommentarer

För ett antal dagar sedan skrev Alexander Chamberland, tidigare språkrör för Grön Ungdom, i Aftonbladet att han lämnat Miljöpartiet (Mp) till förmån för Feministiskt Initiativ (Fi). Anledning säger han, förutom den rent ideologiska, är att Mp blivit en del av ”… det politiska etablissemanget som det bildades som en kritik mot.” och han betonar särskilt vikten av utomparlamentariskt arbete. Han säger:

”Kanske är riksdagen trots allt inte det främsta forumet för förändring? Jag är åtminstone övertygad om att jag gör mer skillnad genom att tända en persons engagemang än genom att värva tio röster till ett parti.”

Även om han både är feminist och environmentalist, så har faktiskt Chamberland en poäng med detta. Att väcka människors engagemang och få folk att tänka efter är det som kan förändra världen – inte att få några personer att rösta på ett visst parti. Förändring genom parlamentariskt arbete i Sverige torde vara nästintill helt fruktlöst, inte enbart eftersom mycket beslutas på EU-nivå, utan även om vi beaktar det rådande politiska läget i Sverige. Sverige är, som gjorts gällande vid tidigare tillfälle, i praktiken en enpartistat i vilken det råder total socialdemokratisk hegemoni.

Vill man uppnå verklig förändring, engagera människor och försöka ändra samhället på ett fundamentalt plan så är det utomparlamentariskt arbete man måste fokusera på – inte blanda sig i etatisternas maktspel. Partipolitik bygger på kompromisser, oheliga allianser och skapar illusionen av att frihet uppnås genom att ha makten under en mandatperiod eller två.

Hans-Hermann Hoppe, författare av bl.a. Democracy: The God That Failed, har i en artikel yttrat sina förhoppningar om en radikalisering av liberalismen. Denna radikalisering ska enligt Hoppe utgöras av en korrigering av liberalismens felsteg, såsom accepterandet av stater och demokrati.

Jag kan inte göra annat än att hålla med. Stater och demokrati är uppenbart stridiga mot liberalismens ideal om ett fritt samhälle byggt på individens rättigheter. Genom att stödja statens existens, samt demokrati gör liberalismen sig till ytterliggare en ideologi som förespåkar förtyck, istället för att vara den ideologi som konsekvent tar avstånd från sådant.

Liberalismen, som den i många fall yttrar sig idag, har ingen framtid – inte som frihetsidé. Liberaler måste inse att ingen stat kan legitimeras, och att staten är förgöraren av den frihet som de påstår sig försvara. Då liberalen förespråkar staten och demokrati upphör liberalen att vara en förespåkare av frihet, och därmed vänder sig denne mot allt vad liberalism borde vara - en radikal och revolutionerande kraft för mänsklighetens frigörelse från förtryck.

Liberaler måste vända sig bort från etatismen, dvs. tron att vi behöver en stat, och istället omfamna det som Hoppe i artikeln kallar för ”Private law society” eller ”Private property anarchism”. Detta skulle vara ett omfamnade av verklig, konsekvent, liberalism. De liberaler idag som anser att individen har oförtrytliga rättigheter, rättigheter som föregår staten, kommer inte ha något verkligt problem med detta, medan de socialdemokrater som inflitrerat liberalismen snabbt skulle distansiera sig från denna radikaliserade rörelse. Denna radikalisering skulle med andra ord ha en renande effekt inom liberala kretsar, och de som tidigare utmålat sig för att vara liberaler, men i själva verket inte är annat än socialdemokrater, skulle fasas ut. Denna liberalism - den verkliga liberalismen – skulle stå som ett inspirerande alternativ till dagens socialdemokratiska hegemoni.

Politiska kommentatorer, “intellektuella” och journalister påpekar i tid och otid att de politiska åtgärder som företas av den nuvarande regeringen är ett uppbrott från den svenska välfärdsmodellen, dvs. att det utgör en nedmontering av välfärdsstaten. Detta är antingen en lögn eller ett bevis på infantil naivitet från den som fällt yttrandet. De politiska åtgärder som företas av regeringen är långtifrån en nedmontering av välfärdsstaten. Regeringens politiska åtgärder, regeringspartiernas partiprogram och även ledande politikers retorik är på det stora hela inget annat än socialdemokrati. Precis som oppositionspartierna är Allianspartierna för ett progressivt skattesystem, omfördelning av rikedom, bidrag, en kraftigt reglerad marknad (blandekonomi), statliga miljöåtgärder etcetera. I spåren av finanskrisen förespråkar regeringspartierna dessutom, likt den så kallade oppositionen, statliga åtgärder för att lösa de problem som från början skapades av just stater.

Partierna skiljer sig åt vad gäller procentsatser och vilka statliga program och projekt som ska premieras, men inte vad gäller grundläggande principer. Det finns inget parti i Riksdagen idag som inte är socialdemokratiskt i ideologiskt avseende; det borde partiernas faktiska åsikter och retorik göra klart.

Men vad innebär detta?

Jo, det innebär att Sverige i praktiken är en enpartistat, i vilken det råder total socialdemokratisk hegemoni. Moderaterna utgör socialdemokratins högerflygel och vänsterpartiet dess vänsterflygel. Skillnaderna är blygsamma och knappt värda att notera. De är eniga på de flesta fronter, och inget riksdagsparti ställer sig emot de andra på ett grundläggande plan. Statens roll ska vara framträdande, skatterna höga och marknaden starkt reglerad. Inget parti är öppet för att på allvar montera ner den destruktiva ”välfärds”staten.

Vi kan därför inte hoppas på att något av de etablerade partierna, eller partier utanför riksdagen som har samma grundsyn (Sverigedemokraterna, Piratpartiet m.fl.), kommer att genomföra genomgripande eller omvälvande förändringar. Vad vi kan förvänta oss är mer av detsamma; fler statliga lösningar på problem som staten skapat, fortsatt höga skatter, fler regleringar, större stat etc. Oavsett om det är Alliansen eller den nuvarande (så kallade) oppositionen som har makten så kommer vi fortfarande stå och trampa i samma socialdemokratiska dynghög.

Men hur ska vi liberaler förhålla oss till detta?

Svenska liberaler verkar ha för vana att se sig som ”naturliga” allierade med den svenska högern, dvs. med Allianspartierna och med därikring anknutna organisationer och debattörer. Det brukar motiveras med att detta ”block” är det minst onda i dagsläget, och att det därför är bäst att ställa sig på denna sida (eller så beror det på att personen i fråga är så pass förvirrad att den inte kan se skillnad på liberalism och socialdemokrati, och därför ser den svenska högern som ett liberalt alternativ).

Det är en dödfödd strategi. Den svenska ”högern” är, som ovan sagt, endast en del av det etablissemang som är den svenska socialdemokratin. De ställer sig bakom allt vad välfärdsstat och blandekonomi heter, och därför är de inget reellt alternativ till ”vänstern”, utan ytterliggare en grupp etatister. De står för samma tänk och samma lösningar som resten av det politiska etablissemanget, nämligen att staten kan, bör och ska lösa sociala problem. De är en del av den socialdemokratiska hegemonin, som idag dominerar svensk politik. Hur kan någon på allvar tro att ”högern” är en samarbetspartner i kampen för frihet?

De verkliga liberalerna är radikala, frihetliga och anti-etatistisk, och är som Martin Masse på Le Québécois Libre säger*:

”… the only ones who demand and work for radical change, a drastic reduction of the size and role of the state, they are the only ones who value individual freedom above all else.”

Att samarbeta med ”högern” är ett gravt misstag. De står för allt det som vi liberaler är emot, och som vi kämpar för att få bort. Genom att samarbeta med ”högern” riskerar vi att förlora fokus på vad den politiska kampen verkligen handlar om, samtidigt som vi med vår närvaro i ”högerkretsar” bidrar till att sanktionera deras egna, felaktiga, idéer. Liberalismens politiska mål är inte om att vinna över ”vänstern”, utan om att avskaffa/radikalt minska staten – en stat som den svenska ”högern” är lika mycket för som ”vänstern”.

Vi måste därför distansera från det politiska etablissemanget, och våga stå på egna fötter som ett verkligt alternativ till dagens etatistiska samhälle – endast då kan vi hoppas få genomslagskraft med våra idéer. Vi måste inse att liberalismen är en radikal och revolutionär ideologi, och att det är den enda ideologi som står för frihet. Vad kan vi då ha att vinna på att samarbeta med dem som vill något som vi inte vill ha, och som på daglig basis fördömmer det som vi vill uppnå? Svaret är kort och enkelt – inget alls!

* Han [Martin Masse] använder termen ”libertarian”, men det åsyftar i sammanhanget samma sak.

Det är vanligt förekommande att folk på TV och i tidningar klagar över att vissa har det bättre än andra.  Att en chef inom ett företag tjänar dubbelt så mycket som en fabriksarbetare ses av många som orättvist. Likaså ses det som orättvist att vissa människor har en betydligt högre levnadsstandard än andra. Utifrån det ovansagda är det därför inte konstigt att väldigt många i dagens Sverige är positivt inställda till omfördelning av rikedom.

Omfördelning är tagandet från personen som producerat, köpt eller bytt till sig något (ägaren) och därefter givandet till någon annan (en icke-ägare/icke-producent).

Förespråkandet av omfördelning bygger på den i dagsläget dominerande moralsynen – altruismen.

Altruismen grunläggande princip är, för att citera Ayn Rand:

”… that man has no right to exist for his own sake, that service to others is the only justification of his existence, and that self-sacrifice is his highest moral duty, virtue and value.”

Individens existensberättigande är alltså, enligt altruisterna, att man lever för andra människor, för deras behov, nycker och önskningar. Vad detta innebär är att individen inte anses ha rätten att vara förmånstagaren för sina handlingar, utan att andra människor ska vara det istället.

Eftersom människan, enligt altruismen, existerar för andra, så kan rikas pengar tas i anspråk för att fattiga ska få det bättre. De som är framgångsrika kan därigenom, enligt denna moralsyn, offras för att tillfredställa  mindre framgångsrikas behov. Altruismen degraderar därför människan till en ofrivillig tjänare.

Det är dock inte orättvist att en person tjänar mer än någon annan, eller att några har det bättre än vissa andra. En rik är inte rik på en fattigs bekostnad, och inte heller blir en fattig fattigare av att någon annan blir rikare. Den rikes framgång är inte den fattiges fordran. Välstånd växer inte på träd, utan måste produceras. Det är den som producerar något som har det moraliska anspråket – inte en ”behövande”. En individs framgång är ett resultat av dennes tänkande, driftighet och produktivtet, och beslagtagandet och omfördelningen av frukterna av individens arbete är inget annat än stöld.