Mr. Hellströms kommentarer

Politiska kommentatorer, “intellektuella” och journalister påpekar i tid och otid att de politiska åtgärder som företas av den nuvarande regeringen är ett uppbrott från den svenska välfärdsmodellen, dvs. att det utgör en nedmontering av välfärdsstaten. Detta är antingen en lögn eller ett bevis på infantil naivitet från den som fällt yttrandet. De politiska åtgärder som företas av regeringen är långtifrån en nedmontering av välfärdsstaten. Regeringens politiska åtgärder, regeringspartiernas partiprogram och även ledande politikers retorik är på det stora hela inget annat än socialdemokrati. Precis som oppositionspartierna är Allianspartierna för ett progressivt skattesystem, omfördelning av rikedom, bidrag, en kraftigt reglerad marknad (blandekonomi), statliga miljöåtgärder etcetera. I spåren av finanskrisen förespråkar regeringspartierna dessutom, likt den så kallade oppositionen, statliga åtgärder för att lösa de problem som från början skapades av just stater.

Partierna skiljer sig åt vad gäller procentsatser och vilka statliga program och projekt som ska premieras, men inte vad gäller grundläggande principer. Det finns inget parti i Riksdagen idag som inte är socialdemokratiskt i ideologiskt avseende; det borde partiernas faktiska åsikter och retorik göra klart.

Men vad innebär detta?

Jo, det innebär att Sverige i praktiken är en enpartistat, i vilken det råder total socialdemokratisk hegemoni. Moderaterna utgör socialdemokratins högerflygel och vänsterpartiet dess vänsterflygel. Skillnaderna är blygsamma och knappt värda att notera. De är eniga på de flesta fronter, och inget riksdagsparti ställer sig emot de andra på ett grundläggande plan. Statens roll ska vara framträdande, skatterna höga och marknaden starkt reglerad. Inget parti är öppet för att på allvar montera ner den destruktiva ”välfärds”staten.

Vi kan därför inte hoppas på att något av de etablerade partierna, eller partier utanför riksdagen som har samma grundsyn (Sverigedemokraterna, Piratpartiet m.fl.), kommer att genomföra genomgripande eller omvälvande förändringar. Vad vi kan förvänta oss är mer av detsamma; fler statliga lösningar på problem som staten skapat, fortsatt höga skatter, fler regleringar, större stat etc. Oavsett om det är Alliansen eller den nuvarande (så kallade) oppositionen som har makten så kommer vi fortfarande stå och trampa i samma socialdemokratiska dynghög.

Men hur ska vi liberaler förhålla oss till detta?

Svenska liberaler verkar ha för vana att se sig som ”naturliga” allierade med den svenska högern, dvs. med Allianspartierna och med därikring anknutna organisationer och debattörer. Det brukar motiveras med att detta ”block” är det minst onda i dagsläget, och att det därför är bäst att ställa sig på denna sida (eller så beror det på att personen i fråga är så pass förvirrad att den inte kan se skillnad på liberalism och socialdemokrati, och därför ser den svenska högern som ett liberalt alternativ).

Det är en dödfödd strategi. Den svenska ”högern” är, som ovan sagt, endast en del av det etablissemang som är den svenska socialdemokratin. De ställer sig bakom allt vad välfärdsstat och blandekonomi heter, och därför är de inget reellt alternativ till ”vänstern”, utan ytterliggare en grupp etatister. De står för samma tänk och samma lösningar som resten av det politiska etablissemanget, nämligen att staten kan, bör och ska lösa sociala problem. De är en del av den socialdemokratiska hegemonin, som idag dominerar svensk politik. Hur kan någon på allvar tro att ”högern” är en samarbetspartner i kampen för frihet?

De verkliga liberalerna är radikala, frihetliga och anti-etatistisk, och är som Martin Masse på Le Québécois Libre säger*:

”… the only ones who demand and work for radical change, a drastic reduction of the size and role of the state, they are the only ones who value individual freedom above all else.”

Att samarbeta med ”högern” är ett gravt misstag. De står för allt det som vi liberaler är emot, och som vi kämpar för att få bort. Genom att samarbeta med ”högern” riskerar vi att förlora fokus på vad den politiska kampen verkligen handlar om, samtidigt som vi med vår närvaro i ”högerkretsar” bidrar till att sanktionera deras egna, felaktiga, idéer. Liberalismens politiska mål är inte om att vinna över ”vänstern”, utan om att avskaffa/radikalt minska staten – en stat som den svenska ”högern” är lika mycket för som ”vänstern”.

Vi måste därför distansera från det politiska etablissemanget, och våga stå på egna fötter som ett verkligt alternativ till dagens etatistiska samhälle – endast då kan vi hoppas få genomslagskraft med våra idéer. Vi måste inse att liberalismen är en radikal och revolutionär ideologi, och att det är den enda ideologi som står för frihet. Vad kan vi då ha att vinna på att samarbeta med dem som vill något som vi inte vill ha, och som på daglig basis fördömmer det som vi vill uppnå? Svaret är kort och enkelt – inget alls!

* Han [Martin Masse] använder termen ”libertarian”, men det åsyftar i sammanhanget samma sak.