Mr. Hellströms kommentarer

Människan till sin natur måste tänka och producera för att kunna överleva; det är verklighetens krav. Mänskligheten skulle inte kunna överleva om inte någon form av produktiv insatts skedde. Vi måste använda vårt förnuft för att förstå världen runt om kring oss, och sedan agera utifrån den kunskapen. Eller som Murray N. Rothbard ypperligt uttryckte det i sin uppsats Anatomy of the State:

 

“Man is born naked into the world, and needing to use his mind to learn how to take the resources given him by nature, and to transform them (for example, by investment in ”capital”) into shapes and forms and places where the resources can be used for the satisfaction of his wants and the advancement of his standard of living. The only way by which man can do this is by the use of his mind and energy to transform resources (”production”) and to exchange these products for products created by others. Man has found that, through the process of voluntary, mutual exchange, the productivity and hence, the living standards of all participants in exchange may increase enormously. The only ”natural” course for man to survive and to attain wealth, therefore, is by using his mind and energy to engage in the production-and-exchange process. He does this, first, by finding natural resources, and then by transforming them (by ”mixing his labor” with them, as Locke puts it), to make them his individual property, and then by exchanging this property for the similarly obtained property of others. The social path dictated by the requirements of man’s nature, therefore, is the path of ”property rights” and the ”free market” of gift or exchange of such rights.”

 

Utan friheten att tänka, producera, äga och handla blir människan vingklippt, eftersom dessa är medlen som människans natur kräver för mänsklig överlevnad, blomstring och utveckling.

 

Den tyska sociologen Franz Oppenheimer ansåg att det fanns två sätt att förvärva rikedom/välstånd. Det nämnda sättet kallades av Oppenheimer för de ”ekonomiska medlen”. De ekonomiska medlen är, vilket borde vara klart nu, produktion och frivilligt utbyte (handel). Mot detta ställer Oppenheimer de ekonomiska medlens motpol – de ”politiska medlen”. De politiska medlen kräver inte någon produktivitet från de som nyttjar dem, utan bygger istället på att lägga beslag på det som andra producerat, eller förvärvat, genom våld, hot eller bedrägeri. Om detta säger Rothbard följande:

 

“It should be clear that the peaceful use of reason and energy in production is the ”natural” path for man: the means for his survival and prosperity on this earth. It should be equally clear that the coercive, exploitative means is contrary to natural law; it is parasitic, for instead of adding to production, it subtracts from it. The ”political means” siphons production off to a parasitic and destructive individual or group; and this siphoning not only subtracts from the number producing, but also lowers the producer’s incentive to produce beyond his own subsistence. In the long run, the robber destroys his own subsistence by dwindling or eliminating the source of his own supply. But not only that; even in the short-run, the predator is acting contrary to his own true nature as a man.”

 

Vad man då kan säga om de ”politiska medlen” är att de inte är annat än plundrande och parasiterande på det som andra skapat genom att bruka de ”ekonomiska medlen”. De politiska medlen tillför ingenting; de är inte skapande, utan förgörande; de är i sin essens motsatsen till allt vad utveckling och civilisation heter.

 

Historien är full av exempel på då vissa individer och grupper nyttjat de ”politiska medlen” för att förvärva rikedom/välstånd på andras bekostnad. Inte sällan har detta förtryck företagits av den sociala organisation som vi kallar för ”staten”. Staten är, för att citera Oppenheimer:

  

”the organisation of the political means”

 

Staten är allstå en organisation som existerar genom att systematiskt och institutionaliserat nyttja de politiska medlen inom ett givet territorium. Detta tar sig vanligen form att ett välutvecklat system av s.k. beskattning, dvs. expropriation av andras egendom. Till skillnad från ”vanlig brottslighet” som i alla fall brukar vara relativt slumpmässig och oorganiserad, eller i alla fall småskalig, så är staten ett helt ramverk av kontinuerlig brottlig (dvs. rättighetskränkande) aktivitet. Staten är med andra ord en organisation av systematisk rättighetskränkning.

 

Stater har aldrig uppkommit genom ett ”socialt kontrakt”, utan genom erövring, förtryck och utnyttjande. Statens existens som sådan hade inte varit möjlig om inte någon innan dess tillkomst hade nyttjat de ekonomiska medlen för att skapa något av värde. De politiska medlen, som staten är beroende av för sin existens, måste följa (inte föregå) produktion. Därav vet vi att staten genom sin existens inte tillför någonting, eftersom den till sin natur lever på andras produktiva förehavanden, som naturligen måste föregå dess egen existens. Eller som Oppenheimer själv uttryckte det:

 

“The State is an organization of the political means. No State, therefore, can come into being until the economic means has created a definite number of objects for the satisfaction of needs, which objects may be taken away or appropriated by warlike robbery.”

 

Det är med konceptet ”staten” som ett annat koncept blir aktuellt – ”klass”. Genom statens själva existens, som ”en organisation av de politiska medlen”, uppstår en delning av samhället. På ena sidan har vi de som tillhör den grupp som lever på att nyttja de ekonomiska medlen, och på andra sidan har vi alla de som lever på att nyttja de politiska medlen, eller som i alla fall lever på att dessa nyttjas. Eller som Sheldon Richman skriver i sin artikel Libertarian Class Analysis: 

 

“The government’s coercive taxing power necessarily creates two classes: those who create and those who consume the wealth expropriated and transferred by that power.”

 

Staten är därför den bakomliggande orsaken till existens av ”klasser”. Med andra ord förutsätter konceptet ”klass” konceptet ”staten”. Den ena av klasserna kan, utifrån det senaste citatet, kallas för den ”produktiva klassen” eller den ”producerande klassen”, och den utgörs av alla som förvärvar rikedom genom de ”ekonomiska medlen”, medan den andra klassen kan kallas den ”politiska klassen”, eller eventuellt den ”plundrande” eller ”parasiterande”.

 

I det här sammanhanget ska den ”politiska klassen” åsyfta alla de som genom staten lever på den ”produktiva klassens” bekostnad, och dessa individer/grupper existera både inom och utom det som utgör statens officiella gräns. En medlem av den politiska klassen behöver därför inte vara politiker eller byråkrat, utan innefattar alla som formellt ingår i staten, samt de som via/med hjälp av staten skaffar sig förmåner på den produktiva klassens bekostnad.