Mr. Hellströms kommentarer

I Sverige är det många politiker som öppet förespråkar höga bensinskatter, och andra frihetskränkande åtgärder, som på något sätt har för syfte att motverka påstådda miljöproblem. Många så kallade liberaler motsätter sig dock detta system i olika utsträckning. Istället ger de sitt stöd åt något som enligt dem själva är en ”frimarknadslösning”. Denna ”frimarknadslösning” är det som kallas utsläppsrätter. Förespråkarna av detta system är lika mycket liberaler, som utsläppsrätter är en ”frimarknadslösning”, det vill säga inte alls.

Utsläppsrätter är ett politiskt styrmedel för att begränsa utsläppen av växthusgaser från industrier. Utsläppsrätter sätter en gräns (ett tak) för hur mycket en industri får släppa ut. Ett företag eller bolag som förfogar över utsläppsrätter (tilldelningar eller ransoneringar) under en viss period. Företag som under denna period släpper ut mindre mängd växthusgaser än sin ranson, kan antingen spara rätterna till nästa period eller sälja utsläppsrätterna till andra företag som förbrukat sina ransoner. Denna omplacering av rätter kallas handel med utsläppsrätter.

Eftersom det är en fråga om handel, så görs misstaget av många att tro att handel med utsläppsrätter är en frimarknadslösning.

Handel med utsläppsrätter är ingen frimarknadslösning, snarare motsatsen. Utsläppsrätter ger staten rätten att bestämma den totala mängden utsläpp som får ske, och hur mycket en specifik industri får släppa ut. Det ger staten makten att bestämma över ekonomins energiförbrukning. Eftersom energiförbrukning är en viktig aspekt i marknadsekonomin, så innebär detta att man ställer en viktig del av marknaden under statens direkta kontroll. Så att utsläppsrätter är något som har med den fria marknaden att göra är en bluff; det är snarare ett sätt för staten att skaffa sig mer makt över marknaden.

Föreställ dig att jag och mitt ”gäng” var de enda som hade laglig rätt att producera bilar – bara vi, inga andra. Frågan är då vilket resultat detta monopol hade haft. Om jag och ”de mina” är de enda som har rätt att producera och sälja bilar är det troligt att du och övriga konsumenter inte kommer få tillgång till bilar särskilt billigt. Jag skulle ju kunna ändra priserna så mycket jag vill, så länge som konsumenterna inte finner andra lösningar än bilar som ett mer ekonomiskt val. Det finns ju ingen konkurrens, så risken att ni skulle gå till någon annan för att få bilar behöver ju inte jag oroa mig för. Konsumenterna bör inte vänta sig att bilarna kommer vara särskilt bra. För så länge bilarna är måttligt funktionella, så kommer ni föredra bilen framför att gå.

 Det ovan sagda kan appliceras även på ett annat monopol – statens våldsmonopol. Det finns dock en märkbar skillnad. Staten påstår sig nämligen inte bara ha rätten att vara de enda som sysslar med vissa saker, utan säger sig också ha ”rätten” att tvinga ”konsumenterna” att betala – vare sig de vill eller inte.

Varje monopol är ekonomiskt sett skadligt för konsumenterna, och leder till lägre kvalité, högre kostnader etc. Det finns ingen anledning att se statens våldsmonopol som ett undantag. Samma ekonomiska lagar som gäller för livsmedel, bostäder och bilar är tillämpliga på säkerhetstjänster och dispytlösande. Staten kan inte veta vilken typ av säkerhet som skall produceras, eller hur mycket säkerhet som skall produceras. Staten kan inte heller veta hur många poliser det behövs, eller var dessa skall stationeras. Så är fallet eftersom monopoliserade säkerhetstjänster produceras under planekonomiska/centralplanerande förhållanden, med avsaknad av både utbud och efterfrågan, vinst/förlust-kalkyler och ett fullständigt prissystem.

Staten kan dessutom inte veta om den uppnått sina mål med att förse invånarna med säkerhet. Dess ”kunder” har ju ingen möjlighet att visa sitt missnöje genom att byta leverantör, och därför saknas möjligheten att veta om kunderna är nöjda eller inte. Likaså saknas någon som helst driften att förbättra sin tjänst, eftersom det är direkt omöjligt för kunderna att vända sig till någon annan.

Statens våldsmonopol är likt alla andra monopol; det är ekonomiskt osunt och kommer aldrig kunna mäta sig med den fria marknaden. Eller som den belgiska liberalen Gustave de Molinari uttryckte det:

”The monopoly of government is no better than any other. One does not govern well and, especially not cheaply, when one has no competition to fear, when the ruled are deprived of the right of freely choosing their rulers. Grant a grocer the exclusive right to supply a neighborhood, prevent the inhabitants of this neighborhood from buying any goods from other grocers in the vicinity, or even from supplying their own groceries, and you will see what detestable rubbish the privileged grocer will end up selling and at what prices! You will see how he will grow rich at the expense of the unfortunate consumers, what royal pomp he will display for the greater glory of the neighborhood. Well! What is true for the lowliest services is no less true for the loftiest. The monopoly of government is worth no more than that of a grocer’s shop. The production of security inevitably becomes costly and bad when it is organized as a monopoly.”

De flesta liberaler anser att vi behöver en stat, dvs. en organisation som påstår sig ha, och vidmakthåller, ett våldsmonopol inom ett visst geografiskt område. Enligt dessa liberaler är en stats enda legitima uppgift att skydda våra rättigheter, dvs. varje individs rätt till liv, frihet, egendom och strävan efter lycka. För att kunna göra detta så måste statens syssla med följande: 1. Polisiär verksamhet (för skydd mot inre hot), 2. Militär (för skydd mot yttre hot) och 3. Domstolar (för att på fredlig väg lösa dispyter mellan individer). En sådan stat, en s.k. nattväktarstat, är i deras mening ett måste för att våra rättigheter ska kunna skyddas, och de vidhåller dessutom att en sådan stat på inget sätt kränker våra rättigheter.

Men frågan är om detta stämmer – kränker inte nattväktarstaten på något vis våra rättigheter?

Liberalismen håller individens rättigheter som något absolut och oförtrytligt, dvs. att ingen kan ta individens rättigheter ifrån denne, eller legitimt (läs, moraliskt försvarbart) kränka dessa. Det innebär att vi är fria att bestämma över våra liv och vår egendom som vi vill, förutsatt att vi inte kränker någon annans rättigheter (i vilket fall det är legitimt att hindra någon). Det innebär att det är fel, enligt liberalismen, att bruka våld mot någon som inte själv först initierat våld, eller har för avsikt eller hotar att göra detsamma.

Det nyss sagda summerar på ett ungefär den liberala rättighetsteorin. Problem uppstår dock då man blandar in staten i ”ekvationen”.

Nattväktarstaten förutsätter för sin själva existens som våldsmonopol att den hindrar uppkomsten av konkurrerande organisationer inom de verksamheter som den sysslar med (polis, militär och domstolar). Skulle inte staten hindra folk från att göra detta så skulle den upphöra med att vara en stat, eftersom monopolet därmed skulle försvinna. Men hindrandet av att andra startar upp konkurrerande verksamheter innebär en kränkning av individens rättigheter, eftersom det hindrar folk från att bestämma över sina liv och sin egendom som de vill. Att starta upp organisationer som sysslar med dispytlösning (för att på fredlig väg lösa dispyter), och säkerhet (för att skydda individen från att bli angripen eller bestulen etc.) är endast ett utövande av varje individs rätt att frivilligt associera med andra under fredliga former, samt att fritt bestämma över sin egendom. På inget vis utgör uppstartandet av en sådan organisation i sig självt en initiation av våld, eller ett hot därom gentemot någon annan.

Om en grupp människor börjar organisera sig, köpa in vapen och börjar agera allmänt hotfullt, eller om det föreligger anledning att tro att denna grupp kommer att utgöra ett hot gentemot andra,  så har folk på ”utsidan” rätt att neutralisera det hot som denna grupp utgör eller kan visa sig utgöra, om detta råder inga tvivel, men uppstartandet av företag vars syfte är att syssla med dispytlösning och säkerhet är något helt annat; det är på inget sätt ett hot mot någon annan rationell individ. Att starta upp en organisation till för att skydda individens rättigheter, eller att lösa dispyter mellan individer är inte en kränkning av några rättigheter alls, däremot är förbjudandet/hindrandet av detta en kränkning av rättigheter. Så tron att staten är en beskyddare av rättigheter är felaktig, eftersom den för sin existens förutsätter en kränkning av dessa för att existera som en stat.

Det ovansagda innebär att liberalismen, för att vara konsekvent med sina egna grundsatser (individens oförtrytliga rättigheter), måste förkasta synen av staten och istället omfamna ett statslöst samhälle byggt på individens rättigheter.