jump to navigation

Centralbanker orsakar ekonomiska kriser september 24, 2008

Posted by Mr. Hellström in Staten, Sverige, USA.
add a comment

I tidningarna kan vi läsa en hel del om den ökade inflationen och ekonomiska kriser runt om i världen. Inte sällan handlar diskussionen om skribentens tro och/eller önskan att landets centralbank (I Sverige är det Riksbanken och i USA är det Federal Reserve) ska lösa problemet med inflation, men dessa skribenter har egentligen fått det hela om bakfoten. Inflation är inte ett problem som centralbanker kan lösa, det är snarare centralbanker som är orsaken till inflationen. Edward W. Younkins, Professor of Accountancy and Business Administration at Wheeling Jesuit University in West Virginia, har följande att säga om inflation:

”Inflation is caused by printing more money. The government’s monetary policies are responsible for this.[1]

En allmänvanlig missuppfattning är att inflationen skapas genom att priser och löner stiger. Stigande löner och priser är dock ett resultat av inflationen, inte dess orsak. Inflation är ökning av penningmängden i ekonomin.

Younkin fortsätter:

”Inflation, a monetary phenomenon, is an increase in money and credit. Its major consequence is rising prices. Inflation occurs when the economy’s aggregate volume of money expenditures grows at a faster rate than its total real output grows. Inflation is thus an increase in the supply of money without a corresponding increase in the supply of goods and services.[2] ”

Så inflation är ökad penningmängd, utan motsvarande ökning av mängden varor och tjänster. I dagens samhälle är det centralbanker som ligger bakom den ökade penningmängden (inflationen). Genom att trycka s.k. ”fiat money”, dvs. pengar utan reell uppbackning skapas inflation. Om penningmängden ökar leder det i slutändan till att mängden varor man kan få för en enhet av valutan minskar. Den totala mängden som produceras ändras inte bara för att penningmängden ökar. Med extra pengar i systemet, utan en motsvarande ökning i produktion leder det till ökade priser.

Lösningen på problemet med inflation är inte att låta centralbanker kontrollera penningmängden, utan snarare att avskaffa centralbankerna. Staten måste separeras helt från kontrollen av penningmängden.

Om marknaden fick avgöra vad som skulle fungera som betalningsmedel skulle vi säkerligen se återinförandet av guldstandarden. Genom guldstandarden skulle inflation i praktiken försvinna, men inte utrotas, då mängden guld tillgängligt inte är konstant.

Pengar är värdefulla på så sätt att dem underlättar i handeln, då en bytesekonomi har sina begränsningar. Vi slipper byta en hammare mot en get, och vi slipper bära med oss en massa klumpiga objekt, så att vi kan byta med varandra. Pengar förenklar allt, och om pengar fritt fick uppkomma på marknaden hade marknaden på bästa möjliga sätt funnit fungerande medel för handel (såsom guld och silver).

Ett tydligt exempel på vilka problem en centralbank kan skapa är Zimbabwe. Zimbabwes inflationstakt var i juli 11 200 000 %, enligt Zimbabwes Central Statistical Office. Det har gått så långt att Zimbabwe lider av hyperinflation, och nyligen utfärdades en 100 miljarder sedel i Zimbabwe dollar. Priset för en limpa bröd uppgår nu till 1,6 miljarder Zimbabwe dollar. [3]

Zimbabwes penningpolitik har helt ödelagt landets ekonomi, och har gjort det svårt att införskaffa livsnödvändiga produkter som mat, bensin och medicin.

Ett annat aktuellt problem, som man till stora delar kan klandra den amerikanska centralbanken för, är den pågåenden krisen i USA. Krisens omfattning är enorm. Hundratusentals amerikaner riskerar att förlora sina hem till följd av krisen.

Krisens orsaker är aningen komplicerade att förklara, men beror i grunden på att centralbanken under flera år artificiellt drev ner räntorna i samhället, genom att öka penningmängden, vilket i sin tur resulterade i att många lånade mer pengar för att finansiera sina köp av fastigheter. Fastighetspriserna ökade, och en fastighetsbubbla bildades. Det vi ser nu är resultatet av att den av centralbanken skapade bubblan spricker. (För en lite mer utförlig förklaring: Mises’ views on inflation and the business cycle av Edward W. Younkins)

Riksbanken och andra centralbanker, såsom den amerikanska eller den zimbabwiska bidrar till ekonomisk instabilitet, och ofantligt lidande. Det är endast genom avskaffandet av dessa institutioner som vi kan uppnå ett sunt penningväsende, och ett ekonomiskt stabilare samhälle.

 Se också:



 

 

 

Uppslutning kring ofrihet maj 23, 2008

Posted by Mr. Hellström in Sjukvård, Staten, Sverige.
4 comments

I dagarna publicerades en debattartikel i Göteborgs Posten skriven av Niklas Wykman, MUF, Jytte Guteland, SSU och Magnus Andersson från CUF, i vilken de ger stöd åt dem strejkande sjuksköterskorna. Föga förvånansvärt är denna trios lösning på problemen inte en lösning alls.

 

”Utbildning måste löna sig i ett modernt samhälle. Kvinnodomineradeyrken med akademisk examen som handlar om liv och hälsa värdesätts inte på samma sätt som manligt dominerade yrken som programmerare och datatekniker med motsvarande utbildningslängd. Vi kan inte längre acceptera att kvinnodominerade yrken styrs av gamla normer.”

 

Lönesättningen av sjuksköterskor har inget med män och kvinnor att göra. Parallellen görs med s.k. mansdominerade yrken, såsom programmerare och datatekniker. Det sägs att ”gamla normer” styr lönesättningen av sjuksköterskor. Dessa normer är underförstått den populariserade, om än felaktiga synen, att kvinnor är förtryckta eller sedda som ”mindre värda”. Den egentliga orsaken är att sjuksköterskor, till skillnad från datatekniker arbetar i en bransch som styrs enligt planekonomiska principer, med endast en arbetsgivare. Det säger ju sig självt att detta är orsaken. Det lustiga är att trion själva mer eller mindre erkänner att så är fallet senare i artikeln, genom att säga:
”För att försäkra sig om en bra löneutveckling borde sjuksköterskorna få tillgång till fler vårdgivare”

 

Utifrån det ovansagda är det därför ytterst onödigt att blanda in kön i det hela. Att sjuksköterskor råkar vara kvinnor är endast en följd av att kvinnor valt att jobba som det, inte en mystisk ”norm” som tvingat dem.  

 

Flera vårdgivare är bra – under förutsättningen att det är på en fri marknad, utan statlig inblandning eller regleringar. Det är dock uppenbart att ingen av de tre förespråkar eller avser det i artikeln. De vill snarare ändra om lite i den vidriga röra som är svensk sjukvård. Den fina rubriceringen ”fler arbetsgivare” är tvetydigt och kan innebära i princip vad som helst, så MUF och CUF kan knappast påstå att SSU gått med på något extraordinärt, samtidigt som SSU inte uppoffrat något med att gå med på det. Fler arbetsgivare är defintivit inte synonymt med att skapa en fri marknad.

 

Det är systemet som sådant måste bort. Att göra som debattörerna vill kommer inte att medföra någon reell förändring. Deras önskan att se fler vårdgivare säger inget extraordinärt. De flesta är villiga att acceptera det, speciellt eftersom fler arbetsgivare per automatik inte betyder mindre statlig kontroll, eller mer frihet.

 

Senare i debattartikeln framgår det tydligt att ingen av dem föreslår någon faktiskt förändring, utan istället vill de att:

 

”… samhällets olika institutioner nu se(r) till att bland annat genom kunskapsutveckling säkerställa en god kvalitet.”

 

De vill alltså att staten ska fortsätta vara en garant för kvalité etc. trots att statlig kontroll endast leder till negativa konsekvenser, och aldrig kan skapa något värt att kalla kvalité eller förbättring. Även om jag inte förväntar mig att en socialdemokrat som Guteland ska förstå sig på något sådant, så borde i alla fall Wykman och Andersson göra det.
 
Frågan är om vi i framtiden kommer få se liknande uppslutningar kring ofrihet bland ungdomsförbunden…