Mr. Hellströms kommentarer

Mitt tidigare inlägg ”Låt det bli ojämlikt”, som publicerades i HD den 10 juli, blev den 14 juli besvarat av feministen Johan Thilander. Här nedan följer mitt svar till honom.

Johan Thilander börjar med att göra ett seriöst felsteg. Thilander tillskriver mig åsikten ”att alla från ruta ett har samma möjligheter till framgång”. Detta är ett lögnaktigt och ohederligt påstående av Thilander, eftersom jag på inget sätt indikerat att detta varit min ståndpunkt. Folk har inte alls samma utgångspunkt; de föds mer eller mindre friska, med olika anlag, och med mer eller mindre rika föräldrar. Dessutom leder folks livsval ovillkorligen till olika utfall för olika individer.

Olika utgångsläge och utfall legitimerar dock inte omfördelning.

Thilander ställer i ett exempel Bill Gates mot ett svältande barn, som om barnets uppsvällda mage skulle berättiga att man stjäl från honom. Gates har emellertid inte mindre moralisk rätt till sin rikedom bara för att någon annan föds till sämre förhållanden. Det var hans tid, energi och kunskap som var förutsättningen för förvärvandet – barnet hade inget med saken att göra. Barnets situation innebär inga moraliska förpliktelser för Gates, och berättigar inte barnet till ett liv av parasitism.

Thilander lever uppenbarligen under villfarelsen att rika är rika på fattigas bekostnad, vilket på sätt och vis är tämligen roande då motsatsen impliceras av hans eget förespråkande av omfördelning. För vem är det som lever på vems bekostnad egentligen – de som producerar allt välstånd vi har omkring oss, som Bill Gates och andra produktiva individer, eller de som måste leva på de pengar som tagits från dem?

(Denna text publicerades i Helsingborgs Dagblad den 26 juli)

Välstånd är något som måste produceras. Det är den som producerar något som har det moraliska anspråket – inte en ”behövande”, ”svag” eller fattig. En individs framgång vad gäller skapandet av välstånd är ett resultat av dennes tänkande, driftighet och produktivitet, dvs. ett resultat av dennes individuella val att nyttja sitt intellekt för att nå framgång.

 

Det är bara den som skapar välståndet som har rätt till det. Vem annars skulle kunna göra anspråk på den? På vilka grunder?

 

Företagare tjänar inte pengar genom att stjäla från folk, utan för att de erbjuder varor och tjänster som folk efterfrågar. De förtjänar dem genom produktion. Bill Gates, eller valfri affärsman, är inte rik för att han stulit från konsumenterna; han är rik för att han producerat sådant som folk velat ha. En rik är inte rik på en fattigs bekostnad, och inte heller blir en fattig fattigare av att någon annan blir rikare. Den rikes framgång är inte den fattiges fordran; det är inte en blank check för fattiga på de framgångsrikas liv, förnuft och driftighet. Den fattiges eller svages behov är inte ett rättfärdigande av ett liv av parasitism på den rikedom andra skapat.

 

Ojämlikhet kommer av att vi alla är olika förnuftiga, ambitiösa och arbetsamma. Hur kan det vara orättvist att de som är mer av de nämnda egenskaperna får det bättre än andra?

 

Omfördelning skapar inte mer välstånd. Omfördelning innebär, precis som ordet indikerar, att man ”fördelar om” redan befintlig rikedom mellan människor. Välstånd kan dock enbart skapas genom produktion. Att flytta om den redan existerande rikedomen i ett samhälle ökar inte mängden. Därav är idén att omfördelningspolitik (välfärdsstaten) skapar ett rikare samhälle uppenbarligen falsk. Välfärdsstaten gör oss däremot fattigare eftersom omfördelning straffar de produktiva för deras produktivitet genom att man tar frukterna av deras arbete ifrån dem. Detta leder till att göra folk mindre och mindre motiverade att producera.

(Denna text publicerades i Helsingborgs Dagblad den 10 juli)

Människan till sin natur måste tänka och producera för att kunna överleva; det är verklighetens krav. Mänskligheten skulle inte kunna överleva om inte någon form av produktiv insatts skedde. Vi måste använda vårt förnuft för att förstå världen runt om kring oss, och sedan agera utifrån den kunskapen. Eller som Murray N. Rothbard ypperligt uttryckte det i sin uppsats Anatomy of the State:

 

“Man is born naked into the world, and needing to use his mind to learn how to take the resources given him by nature, and to transform them (for example, by investment in ”capital”) into shapes and forms and places where the resources can be used for the satisfaction of his wants and the advancement of his standard of living. The only way by which man can do this is by the use of his mind and energy to transform resources (”production”) and to exchange these products for products created by others. Man has found that, through the process of voluntary, mutual exchange, the productivity and hence, the living standards of all participants in exchange may increase enormously. The only ”natural” course for man to survive and to attain wealth, therefore, is by using his mind and energy to engage in the production-and-exchange process. He does this, first, by finding natural resources, and then by transforming them (by ”mixing his labor” with them, as Locke puts it), to make them his individual property, and then by exchanging this property for the similarly obtained property of others. The social path dictated by the requirements of man’s nature, therefore, is the path of ”property rights” and the ”free market” of gift or exchange of such rights.”

 

Utan friheten att tänka, producera, äga och handla blir människan vingklippt, eftersom dessa är medlen som människans natur kräver för mänsklig överlevnad, blomstring och utveckling.

 

Den tyska sociologen Franz Oppenheimer ansåg att det fanns två sätt att förvärva rikedom/välstånd. Det nämnda sättet kallades av Oppenheimer för de ”ekonomiska medlen”. De ekonomiska medlen är, vilket borde vara klart nu, produktion och frivilligt utbyte (handel). Mot detta ställer Oppenheimer de ekonomiska medlens motpol – de ”politiska medlen”. De politiska medlen kräver inte någon produktivitet från de som nyttjar dem, utan bygger istället på att lägga beslag på det som andra producerat, eller förvärvat, genom våld, hot eller bedrägeri. Om detta säger Rothbard följande:

 

“It should be clear that the peaceful use of reason and energy in production is the ”natural” path for man: the means for his survival and prosperity on this earth. It should be equally clear that the coercive, exploitative means is contrary to natural law; it is parasitic, for instead of adding to production, it subtracts from it. The ”political means” siphons production off to a parasitic and destructive individual or group; and this siphoning not only subtracts from the number producing, but also lowers the producer’s incentive to produce beyond his own subsistence. In the long run, the robber destroys his own subsistence by dwindling or eliminating the source of his own supply. But not only that; even in the short-run, the predator is acting contrary to his own true nature as a man.”

 

Vad man då kan säga om de ”politiska medlen” är att de inte är annat än plundrande och parasiterande på det som andra skapat genom att bruka de ”ekonomiska medlen”. De politiska medlen tillför ingenting; de är inte skapande, utan förgörande; de är i sin essens motsatsen till allt vad utveckling och civilisation heter.

 

Historien är full av exempel på då vissa individer och grupper nyttjat de ”politiska medlen” för att förvärva rikedom/välstånd på andras bekostnad. Inte sällan har detta förtryck företagits av den sociala organisation som vi kallar för ”staten”. Staten är, för att citera Oppenheimer:

  

”the organisation of the political means”

 

Staten är allstå en organisation som existerar genom att systematiskt och institutionaliserat nyttja de politiska medlen inom ett givet territorium. Detta tar sig vanligen form att ett välutvecklat system av s.k. beskattning, dvs. expropriation av andras egendom. Till skillnad från ”vanlig brottslighet” som i alla fall brukar vara relativt slumpmässig och oorganiserad, eller i alla fall småskalig, så är staten ett helt ramverk av kontinuerlig brottlig (dvs. rättighetskränkande) aktivitet. Staten är med andra ord en organisation av systematisk rättighetskränkning.

 

Stater har aldrig uppkommit genom ett ”socialt kontrakt”, utan genom erövring, förtryck och utnyttjande. Statens existens som sådan hade inte varit möjlig om inte någon innan dess tillkomst hade nyttjat de ekonomiska medlen för att skapa något av värde. De politiska medlen, som staten är beroende av för sin existens, måste följa (inte föregå) produktion. Därav vet vi att staten genom sin existens inte tillför någonting, eftersom den till sin natur lever på andras produktiva förehavanden, som naturligen måste föregå dess egen existens. Eller som Oppenheimer själv uttryckte det:

 

“The State is an organization of the political means. No State, therefore, can come into being until the economic means has created a definite number of objects for the satisfaction of needs, which objects may be taken away or appropriated by warlike robbery.”

 

Det är med konceptet ”staten” som ett annat koncept blir aktuellt – ”klass”. Genom statens själva existens, som ”en organisation av de politiska medlen”, uppstår en delning av samhället. På ena sidan har vi de som tillhör den grupp som lever på att nyttja de ekonomiska medlen, och på andra sidan har vi alla de som lever på att nyttja de politiska medlen, eller som i alla fall lever på att dessa nyttjas. Eller som Sheldon Richman skriver i sin artikel Libertarian Class Analysis: 

 

“The government’s coercive taxing power necessarily creates two classes: those who create and those who consume the wealth expropriated and transferred by that power.”

 

Staten är därför den bakomliggande orsaken till existens av ”klasser”. Med andra ord förutsätter konceptet ”klass” konceptet ”staten”. Den ena av klasserna kan, utifrån det senaste citatet, kallas för den ”produktiva klassen” eller den ”producerande klassen”, och den utgörs av alla som förvärvar rikedom genom de ”ekonomiska medlen”, medan den andra klassen kan kallas den ”politiska klassen”, eller eventuellt den ”plundrande” eller ”parasiterande”.

 

I det här sammanhanget ska den ”politiska klassen” åsyfta alla de som genom staten lever på den ”produktiva klassens” bekostnad, och dessa individer/grupper existera både inom och utom det som utgör statens officiella gräns. En medlem av den politiska klassen behöver därför inte vara politiker eller byråkrat, utan innefattar alla som formellt ingår i staten, samt de som via/med hjälp av staten skaffar sig förmåner på den produktiva klassens bekostnad.

Det råder i dagsläget en omfattande bostadsbrist i Sverige. Det verkar i det närmaste vara omöjligt att få en bostad, såvida man inte under en obehagligt lång tid står i kö, eller är villig att betala kopiösa överpriser på den svarta marknaden.

 

Men vad är då orsaken till denna omfattande bostadsbrist?

 

Jo, orsaken till bostadsbristen är hyresregleringar. Hyresregleringar är inskränkningar i avtalsfriheten på bostadsmarknaden som innebär att hyran inte får sättas till vilket belopp som helst. I praktiken innebär hyresreglering ett tak på vilken hyra som är tillåten att avtala om.

 

Det mest grundläggande som måste förstås är att det kostar pengar att bygga nya bostäder. För att bostadsbolag ens ska få för sig att börja bygga nytt så måste de kunna få betalt för byggnadskostnaderna som uppstår vid bygget, annars kommer inga bostäder att byggas. Sen måste de också kunna gå med vinst.

 

Genom hyresregleringar hindras bostadsbolag att sätta den hyra dem vill, vilket gör att det inte lönar sig för bostadsbolagen att bygga nya bostäder. Antingen blir vinsten ytterst låg, eller så blir nybyggandet en ren förlustaffär. Hyresregleringarna hindrar följeliggen bostadsbolag från att bygga nytt, eftersom de inte kan göra en lönsam affär på det hela.

 

Istället så väljer bostadsbolag att bygga bostadsrätter och lyxbostäder. Detta är helt förståeligt, eftersom det pga. hyresregleringar är det enda sätten för dessa bolag att tjäna pengar.

 

För att illustrera hyresregleringars effekt på bostadsmarknaden kan vi titta på ett annat fall då prisregleringar införts.

 

I Sovjetunionen infördes prisregleringar på mjölk. Mjölk fick inte kosta mer än ett visst belopp. Detta gjorde att mjölkbönder inte kunde tjäna några pengar på att producera mjölk. Mjölkbönderna producerade ju mjölk för att kunna bevara och förbättra sina liv – de sysslade med mjölkproduktion för att få pengar så att dem kunde köpa saker för att göra sina liv enklare och bättre – precis som alla förnuftiga människor skulle göra. Pristaket på mjölk gjorde att de inte längre kunde fortsätta att livnära sig på mjölk och därför slutade de producera mjölk, och började syssla med annat istället.

 

Detta exempel tydliggör även effekten av hyresregleringar. Genom hyresregleringar får man ofrånkomligen bostadsbrist.

Vill man att bostadsbristen ska upphöra måste man avskaffa hyresregleringarna och helt avreglera bostadsmarknaden – det är en helt fri marknad som behövs – inget annat. Utan en fri marknad kommer man aldrig komma tillrätta med bostadsbristen.

För ett antal dagar sedan skrev Alexander Chamberland, tidigare språkrör för Grön Ungdom, i Aftonbladet att han lämnat Miljöpartiet (Mp) till förmån för Feministiskt Initiativ (Fi). Anledning säger han, förutom den rent ideologiska, är att Mp blivit en del av ”… det politiska etablissemanget som det bildades som en kritik mot.” och han betonar särskilt vikten av utomparlamentariskt arbete. Han säger:

”Kanske är riksdagen trots allt inte det främsta forumet för förändring? Jag är åtminstone övertygad om att jag gör mer skillnad genom att tända en persons engagemang än genom att värva tio röster till ett parti.”

Även om han både är feminist och environmentalist, så har faktiskt Chamberland en poäng med detta. Att väcka människors engagemang och få folk att tänka efter är det som kan förändra världen – inte att få några personer att rösta på ett visst parti. Förändring genom parlamentariskt arbete i Sverige torde vara nästintill helt fruktlöst, inte enbart eftersom mycket beslutas på EU-nivå, utan även om vi beaktar det rådande politiska läget i Sverige. Sverige är, som gjorts gällande vid tidigare tillfälle, i praktiken en enpartistat i vilken det råder total socialdemokratisk hegemoni.

Vill man uppnå verklig förändring, engagera människor och försöka ändra samhället på ett fundamentalt plan så är det utomparlamentariskt arbete man måste fokusera på – inte blanda sig i etatisternas maktspel. Partipolitik bygger på kompromisser, oheliga allianser och skapar illusionen av att frihet uppnås genom att ha makten under en mandatperiod eller två.

Hans-Hermann Hoppe, författare av bl.a. Democracy: The God That Failed, har i en artikel yttrat sina förhoppningar om en radikalisering av liberalismen. Denna radikalisering ska enligt Hoppe utgöras av en korrigering av liberalismens felsteg, såsom accepterandet av stater och demokrati.

 

Jag kan inte göra annat än att hålla med. Stater och demokrati är uppenbart stridiga mot liberalismens ideal om ett fritt samhälle byggt på individens rättigheter. Genom att stödja statens existens, samt demokrati gör liberalismen sig till ytterliggare en ideologi som förespåkar förtyck, istället för att vara den ideologi som konsekvent tar avstånd från sådant.

 

Liberalismen, som den i många fall yttrar sig idag, har ingen framtid – inte som frihetsidé. Liberaler måste inse att ingen stat kan legitimeras, och att staten är förgöraren av den frihet som de påstår sig försvara. Då liberalen förespråkar staten och demokrati upphör liberalen att vara en förespåkare av frihet, och därmed vänder sig denne mot allt vad liberalism borde vara - en radikal och revolutionerande kraft för mänsklighetens frigörelse från förtryck.

 

Liberaler måste vända sig bort från etatismen, dvs. tron att vi behöver en stat, och istället omfamna det som Hoppe i artikeln kallar för ”Private law society” eller ”Private property anarchism”. Detta skulle vara ett omfamnade av verklig, konsekvent, liberalism. De liberaler idag som anser att individen har oförtrytliga rättigheter, rättigheter som föregår staten, kommer inte ha något verkligt problem med detta, medan de socialdemokrater som inflitrerat liberalismen snabbt skulle distansiera sig från denna radikaliserade rörelse. Denna radikalisering skulle med andra ord ha en renande effekt inom liberala kretsar, och de som tidigare utmålat sig för att vara liberaler, men i själva verket inte är annat än socialdemokrater, skulle fasas ut. Denna liberalism - den verkliga liberalismen – skulle stå som ett inspirerande alternativ till dagens socialdemokratiska hegemoni.

Politiska kommentatorer, “intellektuella” och journalister påpekar i tid och otid att de politiska åtgärder som företas av den nuvarande regeringen är ett uppbrott från den svenska välfärdsmodellen, dvs. att det utgör en nedmontering av välfärdsstaten. Detta är antingen en lögn eller ett bevis på infantil naivitet från den som fällt yttrandet. De politiska åtgärder som företas av regeringen är långtifrån en nedmontering av välfärdsstaten. Regeringens politiska åtgärder, regeringspartiernas partiprogram och även ledande politikers retorik är på det stora hela inget annat än socialdemokrati. Precis som oppositionspartierna är Allianspartierna för ett progressivt skattesystem, omfördelning av rikedom, bidrag, en kraftigt reglerad marknad (blandekonomi), statliga miljöåtgärder etcetera. I spåren av finanskrisen förespråkar regeringspartierna dessutom, likt den så kallade oppositionen, statliga åtgärder för att lösa de problem som från början skapades av just stater.

 

Partierna skiljer sig åt vad gäller procentsatser och vilka statliga program och projekt som ska premieras, men inte vad gäller grundläggande principer. Det finns inget parti i Riksdagen idag som inte är socialdemokratiskt i ideologiskt avseende; det borde partiernas faktiska åsikter och retorik göra klart.

 

Men vad innebär detta?

 

Jo, det innebär att Sverige i praktiken är en enpartistat, i vilken det råder total socialdemokratisk hegemoni. Moderaterna utgör socialdemokratins högerflygel och vänsterpartiet dess vänsterflygel. Skillnaderna är blygsamma och knappt värda att notera. De är eniga på de flesta fronter, och inget riksdagsparti ställer sig emot de andra på ett grundläggande plan. Statens roll ska vara framträdande, skatterna höga och marknaden starkt reglerad. Inget parti är öppet för att på allvar montera ner den destruktiva ”välfärds”staten.

 

Vi kan därför inte hoppas på att något av de etablerade partierna, eller partier utanför riksdagen som har samma grundsyn (Sverigedemokraterna, Piratpartiet m.fl.), kommer att genomföra genomgripande eller omvälvande förändringar. Vad vi kan förvänta oss är mer av detsamma; fler statliga lösningar på problem som staten skapat, fortsatt höga skatter, fler regleringar, större stat etc. Oavsett om det är Alliansen eller den nuvarande (så kallade) oppositionen som har makten så kommer vi fortfarande stå och trampa i samma socialdemokratiska dynghög.

 

Men hur ska vi liberaler förhålla oss till detta?

 

Svenska liberaler verkar ha för vana att se sig som ”naturliga” allierade med den svenska högern, dvs. med Allianspartierna och med därikring anknutna organisationer och debattörer. Det brukar motiveras med att detta ”block” är det minst onda i dagsläget, och att det därför är bäst att ställa sig på denna sida (eller så beror det på att personen i fråga är så pass förvirrad att den inte kan se skillnad på liberalism och socialdemokrati, och därför ser den svenska högern som ett liberalt alternativ).

 

Det är en dödfödd strategi. Den svenska ”högern” är, som ovan sagt, endast en del av det etablissemang som är den svenska socialdemokratin. De ställer sig bakom allt vad välfärdsstat och blandekonomi heter, och därför är de inget reellt alternativ till ”vänstern”, utan ytterliggare en grupp etatister. De står för samma tänk och samma lösningar som resten av det politiska etablissemanget, nämligen att staten kan, bör och ska lösa sociala problem. De är en del av den socialdemokratiska hegemonin, som idag dominerar svensk politik. Hur kan någon på allvar tro att ”högern” är en samarbetspartner i kampen för frihet?

 

De verkliga liberalerna är radikala, frihetliga och anti-etatistisk, och är som Martin Masse på Le Québécois Libre säger*:

 

”… the only ones who demand and work for radical change, a drastic reduction of the size and role of the state, they are the only ones who value individual freedom above all else.”

 

Att samarbeta med ”högern” är ett gravt misstag. De står för allt det som vi liberaler är emot, och som vi kämpar för att få bort. Genom att samarbeta med ”högern” riskerar vi att förlora fokus på vad den politiska kampen verkligen handlar om, samtidigt som vi med vår närvaro i ”högerkretsar” bidrar till att sanktionera deras egna, felaktiga, idéer. Liberalismens politiska mål är inte om att vinna över ”vänstern”, utan om att avskaffa/radikalt minska staten – en stat som den svenska ”högern” är lika mycket för som ”vänstern”.

 

Vi måste därför distansera från det politiska etablissemanget, och våga stå på egna fötter som ett verkligt alternativ till dagens etatistiska samhälle – endast då kan vi hoppas få genomslagskraft med våra idéer. Vi måste inse att liberalismen är en radikal och revolutionär ideologi, och att det är den enda ideologi som står för frihet. Vad kan vi då ha att vinna på att samarbeta med dem som vill något som vi inte vill ha, och som på daglig basis fördömmer det som vi vill uppnå? Svaret är kort och enkelt – inget alls!

 

* Han [Martin Masse] använder termen ”libertarian”, men det åsyftar i sammanhanget samma sak.

Det är vanligt förekommande att folk på TV och i tidningar klagar över att vissa har det bättre än andra.  Att en chef inom ett företag tjänar dubbelt så mycket som en fabriksarbetare ses av många som orättvist. Likaså ses det som orättvist att vissa människor har en betydligt högre levnadsstandard än andra. Utifrån det ovansagda är det därför inte konstigt att väldigt många i dagens Sverige är positivt inställda till omfördelning av rikedom.

 

Omfördelning är tagandet från personen som producerat, köpt eller bytt till sig något (ägaren) och därefter givandet till någon annan (en icke-ägare/icke-producent).

 

Förespråkandet av omfördelning bygger på den i dagsläget dominerande moralsynen – altruismen.

 

Altruismen grunläggande princip är, för att citera Ayn Rand:

 

”… that man has no right to exist for his own sake, that service to others is the only justification of his existence, and that self-sacrifice is his highest moral duty, virtue and value.”

 

Individens existensberättigande är alltså, enligt altruisterna, att man lever för andra människor, för deras behov, nycker och önskningar. Vad detta innebär är att individen inte anses ha rätten att vara förmånstagaren för sina handlingar, utan att andra människor ska vara det istället.

 

Eftersom människan, enligt altruismen, existerar för andra, så kan rikas pengar tas i anspråk för att fattiga ska få det bättre. De som är framgångsrika kan därigenom, enligt denna moralsyn, offras för att tillfredställa  mindre framgångsrikas behov. Altruismen degraderar därför människan till en ofrivillig tjänare.

 

Det är dock inte orättvist att en person tjänar mer än någon annan, eller att några har det bättre än vissa andra. En rik är inte rik på en fattigs bekostnad, och inte heller blir en fattig fattigare av att någon annan blir rikare. Den rikes framgång är inte den fattiges fordran. Välstånd växer inte på träd, utan måste produceras. Det är den som producerar något som har det moraliska anspråket – inte en ”behövande”. En individs framgång är ett resultat av dennes tänkande, driftighet och produktivtet, och beslagtagandet och omfördelningen av frukterna av individens arbete är inget annat än stöld.

Environmentalists believe that nature has an intrinsic value. They think that things are valuable in and of itself, even if these things are good for us humans or not. This has led them to believe that other things than humans have rights, and that we don’t have the right to use nature for our own purposes.

It’s important to know that the intrinsic theory of value, that constitutes the foundation of environmentalist thought, is flawed. The basic requirement for something to have value is a valuer. Without a valuer there can be no value. As Ayn Rand said:

“Value” is that which one acts to gain and/or keep. The concept “value” is not a primary; it presupposes an answer to the question: of value to whom and for what? It presupposes an entity capable of acting to achieve a goal in the face of an alternative. Where no alternative exists, no goals and no values are possible.

Man needs to farm the land, and kill animals to produce food. Man also needs to cut down trees to make houses, paper, and other important things. Modern technology, industrial production, and other life-giving things are necessary if we wish to maintain civilization itself. If we were to stop exploiting the earth humanity would surely become extinct. Man’s survival and flourishing is depended upon his ability to use reason to change his environment to the better. Man needs to study, understand and use nature. It is the application of reason that has enabled him to rise above a caveman state. Nature is of value, but not in itself, only for man.

Since environmentalists support the intrinsic theory of value they see mans exploitation of nature as a problem – evil in fact. They maintain that everything we do, that we need to do in order to live, is wrong.

But how do they expect us to survive if their ideas were to be implemented? The simple, but true answer is – they don’t. Human survival is seen as an inconvenience, since we need to exploit the Earth to live. For the environmentalists billions of lives ought to end, to save their precious and unharmed nature. They don’t just want to return to the primitive stages of development, they want humanity to end. The biologist David Graber once said:

“Human happiness … is not as important as a wild and healthy planet. Some of us can only hope for the right virus to come along”.

People in general seem to think that environmentalists want to save us, and that they battle against environmental problems, but instead they battle mankind. They want to protect the environment, not for our own sake, but for natures. As the environmentalist David Foreman said: 

“We advocate biodiversity for biodiversity’s sake. It may take our extinction to set things straight”.

Environmentalism shares the fundamental principle of hatred for human life, like Nazism and Communism. This makes it the most profound evil the world has ever seen. But it still differs from Nazism and Communism in that it doesn’t just advocate the individuals’ self-sacrifice for the race or class, but sacrifice for the not living.

En jämförelse mellan länder som har en friare marknad med de länder som har en mindre fri sådan visar att det finns en tydlig koppling mellan frihet och välstånd. Det räcker med att man tittar på de länder som tidigare omfamnat statlig styrning av ekonomin för att se att staten hindrade uppkomsten av billigare och bättre alternativ och därmed gjort det betydligt sämre för sin befolkning. I dagens Sverige har vi några områden som fortfarande styrs av detta destruktiva och hämmande system – en av dessa är sjukvården.

Om marknaden kan skapa välstånd inom alla andra sektorer – varför inte inom sjukvården? Om vi tack vare marknaden kan åtnjuta en högre levnadsstandard än någonsin tidigare i historien, då är det minst sagt bisarrt att vilja driva sjukvården enligt ett system som inte möjliggör detta. Utökad frihet för marknadskrafterna har gjort att fler och fler lyfts ur fattigdom och misär. Om marknaden möjliggjort innovation, bättre kvalité och bättre priser inom teknik, bil och livsmedelsindustrierna så skulle den också göra det inom sjukvården.

Ett bra och tydliggörande exempel av det hela går att finna om man jämför bilarna som producerades i Östtyskland (planekonomi) med dem som producerades i Västtyskland (marknadsekonomi). Här ser man tydligt hur de olika systemen har olika reslutat. Kvalitetsskillnaden mellan dessa bilar var påtagliga. De västtyska bilarna av betydligt bättre kvalité och variation än de östtyska.

En fri marknad skapar också valfrihet. På en fri marknad kan vi fritt välja mellan vem vi ska handla av. Vi behöver inte gå till Lidl eller Coop om vi inte vill – vi kan välja ICA Maxi istället. Hade vi inte haft en fri marknad för livsmedel, utan istället en statligt styrd produktion så hade vi inte haft det valet. Då hade vi varit tvungna att gå till de ställen staten bestämmer – vare sig vi vill eller inte. Så är i praktiken sjukvården idag.

En fri marknad för sjukvård är ett måste för att få en så bra sjukvård som möjligt, eftersom det är det enda ekonomiska systemet som möjliggör innovation, och uppkomsten av billigare och bättre alternativ. Så vill ni ha bättre vård med valfrihet och kvalité så är en fri marknad den enda lösningen.